.

,..men för att jag vill.

.

Jag börjar om, kommer inte tillbaka här. Jag gjorde en ny blogg. Lika ful utvändigt och ungefär lika meningslös invändigt, men den som vill är välkommen att följa med i mina strukturerade förvirrade välplanerade kaosartade alldeles under kontroll tankebanor på http://lisahlisah.blogg.se/

.

Vi ses ;)

.

 

.

..har jag funderat över att komma tillbaka. Men lika många gånger har jag ångrat mig. Det har känts överflödigt. Som att mitt sista inlägg blev ett avslut och att det kunde få förbli så. Men, guess what, huvudet är fullt av tankar, kroppen fylld av känslor. Jag kommer inte engagera mig i att uppdatera som förut, kommer förmodligen inte slänga upp en massa bilder, inte marknadsföra mina inlägg, men jag är tillbaka litegrann. För att uttrycka det jag känner behov av, ventilera mig. Helt för min egen skull.

.

.

,..vad som är rättvist?

Vem besitter makten att bestämma vem som är värd att råka ut för något, eller inte?

.

När jag kom till jobbet imorse frågade någon mig hur jag mådde. Min första reaktion var att behålla mitt glada jag, svara tack, bara fint och låta konversationen gå över i något annat. Men så tänkte jag om. Bestämde mig för att faktiskt svara på vad hon frågade. 

.

Jag har väldigt ont och det tar mycket kraft, svarade jag istället, med leendet kvar.

.

Kort förklarade jag läget. Hur kroppen känns och hur mycket av det jag brukar kunna och vill kunna göra, för tillfället är en omöjlighet. Hur mycket den förbannade smärtan begränsar mig. Hon blev nog en aning paff och jag förstår henne. Jag har aldrig uttryckt det för dem, av flera anledningar. Dels tar det mig nästan mer energi att faktiskt känna efter och förklara än att försöka förtränga det och bara låtsas att det regnar. Dels tror jag inte att någon vill höra.

.

Hur som helst undrade hon hur jag orkade vara så glad ändå. Och jag frågade vad jag hade för val? Att gräva ner mig hjälper mig inte att bli bra. Så tittade hon på mig och uttryckte orden det är inte rättvist att du ska behöva ha så ont, du som tycker om att träna och röra på dig.

Jag tycker inte om att träna och röra på mig. Det är min passion och min glädje, min kraft och min ork.

.
Men det handlar inte om att vara orättvist. Jag tänker inte så. Det gör förbannat ont i den förbannade kroppen, i princip hela tiden och i princip i allt jag gör. Det gör mig ledsen och frustrerad och förbannad. Det får mig att känna mig hopplös och hjälplös och värdelös. Men det gör mer ont i själen, att mina drömmar och visioner, viljor och drivkrafter, begränsas av en yttre faktor som jag inte ens har makten att förändra.

.

Men det är fortfarande inte orättvist. Jag är ändå en lycklig människa, på så många sätt. Jag känner mig inte ha rätten att ställa mig negativt mot världen. Jag känner en skyldighet att vara tacksam mot livet och vad det ger mig. Allt det ger mig, även detta. 

.

Så det är inte orättvist och det är inte synd om mig. Jag kommer igen, jag vet bara inte riktigt när. Och kanske blir jag tyst ett tag, men det är i så fall inte för att jag inte har något att säga, utan mer för att det jag behöver uttrycka inte blir sådant jag anser er vilja eller behöva ta del av. Jag har mina egna sätt att hantera motgångar. Jag är för det mesta glad, men de dagar jag är mindre glad vill jag ändå vara det utåt. Det är inte att vara falsk, det är mitt sätt att underlätta för mig själv. 

.

.

,..fokusera på det som faktiskt är bra, när annat känns jobbigt.

.

För trots att jag rör mig som en stelopererad och trots att kroppen inte vill äta, ännu mindre behålla det jag ändå tvingar i den, så gick bröstpasset imorse bra. Och det glädjer mig :) 

.

Jag tar det fortfarande försiktigt med vikterna, men jag tyckte det kändes okej och efter en koll i spegeln så tycker jag mig inte tynat bort helt, trots att jag tappat en del i vikt.

.

.

  
.

Imorgon vid lunch har jag tid hos en sjukgymnast. Jag har inga höga förväntningar, men tänker absolut gå dit med ett öppet sinne. Som någon sa till mig, att all kunskap är värdefull, det handlar bara om vad vi gör med den.

Förmiddagen ska bjuda på ett rygg- & baksida benpass och därefter har jag eftermiddagen och kvällen fullbokad av massagekunder. Hur nu det ska gå till? Det är återstår att se. Känner jag mig själv rätt, så kommer det på något vänster gå galant. ;)

.

.

,..är det helt naturligt att det inte går perfekt med allt. Förmodligen är det något man får acceptera. Men varför då? 

.

Igår åkte jag ner till gymmet och körde biceps. Det gick fint. Mycket fint. Kontakten fanns och de små bulorna på överarmarna blev hårda och tydliggjorde sig tillfredsställande. Dock gjorde ryggen det svårt att böja sig den lilla lilla aning som krävdes för att lyfta upp skivstänger, hantlar, handtag osv. Jag försökte att inte fokusera på det.

.

  
.

Efter biceps skulle jag köra vader. Illa kvickt fick jag inse att det inte skulle gå. I stående vadpress klarade ryggen inte ens vikten jag tänkte starta på, det strålade ner i hela benen. Inte heller i den sittande kunde jag inta en vettig hållning, varför jag sket i båda två, ledsen och förbannad. 

.

Benen liksom domnade bort, så jag ställde mig på bandet och promenerade i lutning. Ökade till max i hopp att det skulle få värken att släppa, eller åtminstone ge en reaktion. Inte. Efteråt strechade jag, knäckte åt alla håll jag kunde, tryckte och drog, men det slutade inte varken stråla eller smärta. 

.

Väl hemma visste jag inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Jag väntade på en vän som aldrig tycktes komma hem, så tillsist gick jag ut och promenerade. I över två timmar. Jag gick utan egentligen varken mål eller mening, och jag ville inte ens promenera, men jag ville inte gå hem heller.

.

Idag har jag lika ont. Står jag gör det ont, sitter jag gör det ont, och lägger jag mig ner så kommer jag inte upp igen. Jag ska till gymmet och köra bröst. Jag är all världens makter tacksam över att axeln och armen tillåter mig träna överkropp igen, för annars vet jag på riktigt inte vad jag skulle ta mig till. 9 dagar kvar till röntgen och jag räknar dem en och en, men samtidigt är jag väl medveten om att inget under kommer att ha skett om 10. För efter röntgen ska jag vänta på svar och sedan beror det ju helt på vad deras bilder visar. Vad är mina alternativ och vad är lösningarna? Finns det ens en sådan? Jag vet liksom inte vad jag ska tro, men mitt fokus är på att det ska bli bra, jag måste rikta det så. Annars kunde jag lika gärna gräva ner mig på en gång.

.

Jag avskyr att vara negativ. Jag avskyr det för att det får mig att vilja spy på mig själv. Jag avskyr det för att det kräver energi som kan användas mycket bättre. Men så jäkla ont som det gör så är det svårt att tänka bort det. Jag försöker. Jag gör verkligen det.

.

.

,..på jobbet låter ungefär såhär..

.

Jag älskar mitt jobb. Men jag älskar ännu mer när klockan blir dags att sluta, vilket den just gjort. Så, tjingeling på er, nu ska jag skaffa ett par biceps! ;D

.

.

,..blir man tvungen att plocka fram sin auktoritet. Som exempelvis imorse. Min inneboende hade blivit två, vilket gjorde att jag var tvungen att kasta ut den ena och dessutom förklara att det inte är okej att föröka sig på det viset. Jag tycker alltid det är lite jobbigt att konfrontera folk, men när jag väl gör det så är det faktiskt skönt och inte minst efteråt. Känslan av att stå på sig, den är rätt oslagbar.

.

Vid andra tillfällen blir man tvungen att plocka fram sin envishet. Som idag under mitt benpass. Jag var vinglig redan i trappan ner till gymmet, och det är ingen bra början. Men visst blev det ett pass. Dessutom med fem extra reps i nästan alla set. Inte på en gång, men efter fem andetag. Det är märkligt vad fem andetag tar slut snabbt när dem utgör ens enda vila. Fem extra reps som jag hatade och älskade samtidigt. Som fick hela rummet att snurra, men som var avgörande för att jag skulle vingla upp med en nöjd känsla och inte en känsla av misslyckande. Fem extra reps, som jag är hjärtligt tacksam i efterhand.

.

Väl hemma fick jag besök av min fina E. Det finns få saker jag är så glad över som det faktum att ha henne tillbaka igen, efter alla år hon varit alltför långt borta. Det är så med en del vänner, att avstånden lyckas egentligen aldrig skilja en åt, men när dem väl suddas ut inser man hur mycket närmre varandra man faktiskt är.

. 

  
.

 

.

,..bjöd på både det ena och det andra. P-E hade födelsedag, så dagen fick börja med ett ruggigt tidigt morgonpass på Citygymet. Rygg för mig och ben/axlar för födelsedagsbarnet, som välkomnade varje år han hunnit fylla med en reps knäböj. Det blev många böjar, för åldern har minsann hunnit ifatt honom.

.

Efter passet gav jag honom den generösa presenten att utmana mig i 3 grenar, som han fick välja helt själv och dessutom skulle jag börja i varje gren, så att han med sin prestation sedan skulle kunna säkerställa sin vinst.

.

Första grenen var armhävningar. Reglerna var fötterna på en bänk, bred position och djup så att hakan nuddade golvet. Jag gav upp på 31, så P-E gjorde 32. 

Tävling nr 2 blev att klamra sig fast på boxningssäcken och hänga kvar där så länge som möjligt. Det var dock lättare än jag trodde, kändes som jag kunnat hänga kvar hur länge som helst, så efter 2,5 minut tröttnade jag och hoppade ner. Ett misstag insåg jag i efterhand, då P-E verkligen fick kämpa för att hänga min tid och två sekunder extra. 

Sista grenen var stående balans på pilatesboll. Jag gav upp samtidigt som jag insåg att jag saknade ca 2dm i längd för att kunna nå kroken i taket som vi fick hålla oss i medan vi hittade balansen. Dessutom har P-E i vilket fall mycket bättre balans än mig, så alternativet till händelseförlopp hade förmodligen varit en halvt ihjälslagen kyckling.

.

Tre raka vinster senare var födelsedagsbarnet glad och nöjd och jag tog det hela med ro. Det dröjer ändå 365 dagar tills han har en chans på vinst över mig igen.. ;)

.

.

  
.

Födelsedagsfirandet fortsatte sedan med lunch på stan. Det självklara valet var sushi och den åt vi på Shin Nori. Helt klart bästa stället jag varit på, både gällande service, inredning och kvalitét på maten.

.

  
.

  

.

Sen tog vi en sväng på stan och på något sätt skedde ett fel i logiken. Karln hade födelsedag. Jag fick present. Dock av mig själv. Vi gick nämligen in och spanade på klockan och efter att ha älskat den lika mycket varje gång jag sett den, då tredje gången gillt, så gick det inte att lämna butiken utan den. Jag är förälskad ända in i benmärgen.

.

.

Eftermiddagen förde med sitt ett par timmar med B och ett pass på sporthallen. På vägen hem insåg jag att jag trots antal spenderade timmar på gymmet både på morgon och eftermiddag ändå inte fått nog, så jag åkte bara hem och vände. Det fick helt enkelt bli ett kvällspass också. När lusten fanns och energin likaså kändes det lika bra att passa på. Ett par snabba intervaller på löpbandet, sedan triceps och en längre stunds streching, bara sådär i fredagsmysanda. :) Nöjd och glad cyklade jag hem. I alla fall drygt halvvägs. Då fick jag nämligen ett meddelande på mobilen att jag glömt min mp3. Såklart. Och det man inte har i huvudet, det får man ha i benen, så det blev en extra tur tillbaka igen.

.

Väl hemma åt jag kvällsmat, men magen ville inte äta så mycket. Jag mådde illa och var jättetrött, så la mig ganska direkt därefter. Dock kunde jag inte somna. Magen började göra jätteont och jag var tvärsäker på att jag skulle bli magsjuk så jag förflyttade mig till toagolvet. Det var dock allldeles för kallt och hårt, så jag la mig på soffan istället och där blev jag kvar. Jag verkar inte blivit sjuk, vilket jag är tacksam för, men magen svider och är ond och vill inte ens äta frukost.

.

Tack och lov är jag ledig idag, men min plan var ett mördarbenpass. Ett sånt kan jag nog få till, även om det inte blir lika hårt som jag önskat. Känns som det skulle räcka med ett set böj för att få mig att falla. Saken får helt enkelt undersökas.

.

.

,..som jag reste mig ur sängen imorse bestämde jag mig för att ha vilodag idag.

.

Perfekt. Då har jag massor tid till att läsa i körkortsboken. Jag slutade jobbet kl 13, kvällspasset håller vi 18.30. 

.

Jag hann inte läsa en enda sida i boken.

.

Däremot hann jag tvätta två proppfulla maskiner med träningskläder och handdukar, laga massa kilo kyckling, vattna blommorna, dansa med dammsugaren, sitta på balkongen, glo lite i taket, vila en stund och gå en promenad. Dessutom hann jag läsa bloggar, struntinformation om allt och ingenting, gratistidningen som låg på hallmattan och till och med reklamen. All reklam. 

.

Men inte körkortsboken. Gud vad synd. Man kan faktiskt inte hinna allt.

.

Jag ska dock göra det. Det kommer att bli gjort. Jag ska inte skjuta upp det längre än nödvändigt, men jag ser heller ingen anledning att stressa.

.

Jag prioriterar lite som jag vill. Det jag vill och det jag för stunden behöver. Kör inte bara på, utan ger mig tid att känna efter emellan. Och det fungerar. Bitar faller på plats, en efter en. 

.

.

.

,..har den varit fullspäckad.

.

Jag nämnde att jag sysslade med något jag inte ville tala om.Det var inte för att vara hemlighetsfull, utan bara för att jag skäms en liten aning över att jag inte gjort det tidigare, mycket tidigare. Jag tänkte att jag kunde ordna det i tystnad, och sedan låtsas som ingenting.

.

Jag åkte hemifrån direkt efter frukost, till körskolan. Gjorde två dumma prov innan min lektion. Sedan fick jag köra runt inne i stan på massa små vägar där jag var tvungen att svänga precis hela tiden. Inte nog med att svänga ska innebära att vrida på ratten men ändå ligga kvar på vägen. Nej nej, titta ena spegeln, titta i andra spegeln, döda vinkeln, blinka, koppla, växla, bromsa, sväng. Håll koll här, där, bakom, framför, under. Men när man tittat klart har med största sannolikhet någon dåre ändå lyckats dyka upp där man kollade först.

 

.

Jag förstår inte hur tusan man ska kunna hålla reda på alla saker samtidigt och jag är en totalt värdelös bilförare. Just av den anledningen ville jag hålla hela det här projektet onämnt, men det lyckades ju, utan någons förvåning, inte vidare bra. 

.

Jag gillar inte att köra bil. Och jag gillar ännu mindre teorin. Vägmärkena och reglerna och väjningsplikterna och kurvorna och positionerna och varningarna och förbuden och riktlinjerna. Jag ickegillar alltihop och egentligen vill jag inte ens ha något körkort. Men jag tänker ta det ändå. Nu har jag satt igång, så då lägger jag inte av förrän det är klart. Jag hoppas det ska gå fort.

.

Efter lektionen pluggade jag en stund till, sedan tog jag en sväng på stan. Jag var inne och kikade på klockan jag hittade häromdagen och den var lika fruktansvärt snygg idag, så jag har inget val. Jag måste köpa den :D

.

Till sporthallens gym för Bs pass, ben och mage, sedan till Citygymet för mitt pass, axlar och mage. Träningen gick fint idag, både min och hennes. Jag var på ett bra humör. Liksom taggad, men med ett inre lugn. 

.

Därefter hann jag bara hem och vända. Lite mat i magen, bytte om och bytte väska, sedan iväg mot Stångebro för att möta upp Armyfit-gruppen. Började med att ta med dem på en liten joggingtur längs ån, därefter fick dem jobba i backen. Upp och ner, och diverse övningar däremellan. Dem är duktiga, helt otroliga faktiskt.

.

.

Cyklade hem, åt kvällsmat och nu är jag helt slut i hela kroppen. Jag önskar jag fick sova i min egen säng. Min älskade älskade saknade säng.. <3 Dumma mig, skyll mig själv :-P

.

.

,..att man blev PIGG av att ge sig ut och springa sådär äckeltidigt på morgonen. När jag slog upp ögonen imorse vad det med den första tanken "ledig morgon, yeeyyy!" men strax efterföljt av "Backintervaller väntar NU, nooo!"

.

Jag skulle nämligen inte vara på jobbet förrän kl 9. För kort om tid för att hinna till gymmet och tillbaka utan stress, men för lång tid för att bara ägna mig åt kaffedrickande och morgonbestyr. Därav min deal med mig själv om löpningen.

.

Jag vill nämligen minnas sommaren för två år sedan, då jag jobbade på ett av mina jobb på morgonen och det andra på kvällen. I princip alla dagar i veckan. Min enda chans då till träning var tidig tidig morgon, innan det ens borde varit lagligt att kliva upp. Det fungerade, och jag tyckte jag var pigg när jag kom till jobbet. Det var jag. I två timmar ungefär, tills min trötthet gjorde sig påmind och jag tvingades till överkonsumtion av kaffe. Den biten hade jag dock förträngt.

.

Hur som helst blev det gjort. Backen vid slussen, joggning dit, 12 gånger upp och ner alá 20 min, och joggning hem. Tiden tog jag enbart eftersom mitt mål nu är att hinna fler intervaller på samma tid, alt lika många på kortare tid, nästa gång. Och visst tusan var jag nöjd med mig själv efteråt. 

.

.

Jag tror jag blev en aning inspirerad av gruppen vi lät springa upp och ner i backen på stångebrofältet igår.. ;)

.

.

.

Efter min löpning blev det frukostgröt på balkongen, som skulle toppas med en tesked nässelpulver, men då jag i ren lathet valde att hälla ut pulvret, blev det en aning mer än så,.. Nåväl, många nyttigheter ;)

.

.

Nu väntar dagens "riktiga" träning. Ett pass baksida ben, ländrygg och vader på gymmet. Mina absoluta favoriter. Kräver definitivt uppladdning.

.

.

Sedan mot Medley för att ta emot kvällens massagekunder. I wish I wish att det var jag som fick ligga på bänken istället för att stå vid sidan om. Men men, life is a bitch.

Suck..

.

.

,..med att gnälla en aning, så funderar jag på att amputera den kroppsdel som börjar ungefär vid midjan och sträcker sig ner till fötterna. Opraktiskt, det förstår jag, jag vill det enbart för att det gör ont. 

.

Men annars mår jag bra och jag verkar överleva ännu ett tag. Jag var hos min läkare idag och hon gav mig inte den dödsdom jag förväntat mig, så jag tyckte nästan om henne. Men bara nästan. Hon är liksom fortfarande läkare.

.

Sedan tränade jag ben och det gick sådär. Jag var av någon anledning lite arg, men inte ett sånt arg som kan användas fördelaktigt, utan mer ett jagvillbitamigiarmenochgåhemochgrina-arg. Jag varken bet mig i armen eller grinade, utan jag gjorde det jag planerat och benen blev trötta, så förmodligen var det inte helt misslyckat. Cyklade hem och skulle vila en stund, men det gick inte. Huvudet har lite en sån vägrarstängaavsig-period. Jag klandrar det inte, utan gillar läget.

.

Istället åkte jag ut och fick busa med sånt där livsfarligt som jag inte behärskar, men som definitivt får en att känna att man lever. Därefter busade vi med sånt som inte alls är livsfarligt, men ganska kul.

.

.

Kvällen ägnade jag på sporthallens gym, för att vara en sån jobbig jävel. Behöver jag lägga till att jag trivdes? ;) Sedan promenerade jag hem. Tog en väg jag inte brukar, bara för omväxlingsskull. Det var en trevlig väg tyckte smaklökarna. Magen höll inte med. Men det är faktiskt 3år(!) sedan jag upplevde svensk höst, så jag tänker inte lyssna. Jag tänker äta varenda plommon jag pallar. Och det blir ungefär minst ett från varje träd jag passerar, jag kan inte att låta bli. Gode gud, om detta är ett hyss för barn, så låt mig aldrig bli vuxen.

.

  
.

Till kvällsmat blev det lax och det var riktigt gott. Aptiten har varit lite sådär de senaste dagarna, så jag har fifflat med både det ena och det andra, låtit måltiderna minska i storlek och innehåll och låtit mellanmål gå upp i rök. Dum idé, det vet jag, men att jag är dum ibland kommer väl inte som någon nyhet?

.

.

.

.

,..för mig, helkroppsträning för Armyfit-gänget. 

.

Ikväll var det dags för Citygruppens andra pass, och det var tappra deltagare som infann sig på plats kl 18.30. Ingen kom sent, så kollektivbestraffning är uppenbarligen en fungerande metod. ;) Ikväll var vi alla fyra instruktörer på plats, plus en kameraman från 24-corren, för att filma passet. Så, fullt hus. Eller, kanske mer ordagrannt korrekt, full trädgård! :D

.

.

.

.

Jag hoppas detta gäng är lika stolta över sig själva, som jag är över dem. Riktigt kämpar. Verkligen. Ska bli otroligt roligt att följa dem under dessa veckor :)

.

.

,..hann jag med en galen lektion i något jag inte kan, ett par timmars plugg som gick en aning bättre än igår, dock fortfarande totalt under all kritik. Men kan alla andra, så kan jag. Klart jag kan.

.

En snabb sväng på stan, sedan till gymmet för ett axelpass. Sprang 6 snabba minuter på bandet och värmde upp rotatorerna noga, innan jag började. Baksida fick komma först, sedan utsida och framsida. Höll ett bra tempo genom hela passet och ingenting gjorde ont, så jag kände mig helnöjd. Kunde bara ryggen sköta sig och läka på samma sätt skulle jag tacka gudarna i resten av mitt liv.

.

Från ena gymmet till det andra, för en stund på andra sidan om vikterna. Nöjet i att se någon annan jobba hårt är stort. Glädjen i att se dem nöjda över sin prestation är större. Lyckan att se dem nöjda med sig själva är oslagbar.

.

.

,..helt enkelt glömde mig idag. Jag har hunnit hur mycket som helst och när jag tänker på morgonen känns den som igår. Åtminstone väldigt långt borta.

.

Jag började dagen med att plugga. Jag skrev till och med prov. Två stycken. Underkänd på båda två. Fortsatte plugga. Insåg hur sjukt tråkigt det var. Gav upp och gick en sväng på stan istället. Sedan till gymmet, för mitt första försök till bicepspass på över två veckor. Jag var lite nervös, ville så gärna att det skulle kännas bra. Och det gjorde inte ont, gick faktiskt helfint. Dock vågade jag mig inte på några tunga vikter, och jag vågade inte lägga dit något jävlaranamma, så även mina lightweights blev tunga och jag ville deppa lite över att mina biceps försvunnit. Ville, men jag gjorde det inte. Jag gjorde helt enkelt ett specialupplägg, för att kunna ta ut mina frustrationer med jämna mellanrum under passet och på så sätt kunna fortsätta.

.

En övning, 4-5 set, och efter sista setet hoppade jag upp på löpbandet och kutade ilskan ur mig så fort jag bara kunde i 2 minuter. Hämtade andan, sedan tillbaka. Nytt fokus, ny övning, nya set med ny energi. Och det fungerade förvånandsvärt bra. Dessutom fick jag ju 10 minuters löpning i idiottempo alldeles gratis.

.

  
.

Efter träningen for jag hem. Tvättade två maskiner, lagade kyckling för ännu en vecka, och slängde en toning i trollhåret jag har på huvudet. Min tanke var att se om det kunde göra det okej att stå ut med för att låta det bli långt igen, eller om jag helt enkelt ska klippa av det. Och i så fall kort. Typ jättekort.

.

.

.

Sedan har vi haft pass ikväll. Det första Armyfitpasset på vårt Rookie Bootcamp. Jag gjorde mig nog inte särskilt populär, men det var heller inte syftet. 28 grymma deltagare som fick pressa sig själva tills dem såg stjärnor, och dem gjorde det med bravur. Det gänget lär sova gott i natt ;)

.

.

Jo, och så hände något mer, som jag blev väldigt glad över. Jag fick ett brev på posten. En kallelse till röntgen. jag trodde det skulle dröja mycket längre. Så nu har jag ett datum, och det känns jättebra.

.

.