Blev likadan som föra veckans, eftersom jag trivs med det upplägget. Skillnaden är att axlarna mår bättre och fick sig ett pass förutom rehab, och löpningen igår blev längre än jag tänkt mig eftersom kroppen helt enkelt var på min sida. ;)

Måndag: Rygg

Tisdag: Bröst + mage

Onsdag: Ben + 1h10min powerwalk

Torsdag: Biceps

Fredag: Triceps + axlar

Lördag: Löpning 10km + mage

Söndag: 90min powerwalk



I helgen träffade jag någon jag känt länge och väl. Han tittade på mig med en inte helt positivt inställd blick och frågade eehhm, har du blivit lite större eller..?
Jo men visst, svarade jag med ett leende. Jag har gått upp fem kilo. (så utelämnade jag att jag tappat två av dem igen)
Han såg lite fundersam ut och sa efter en stund fast det räcker nu va?

Detta är samma person som slängde ur sig sist vi pratade och han kommenterade min kropp att alltså, träna inte för mycket bara, det är ju ingen kille som gillar en tjej med muskler.


Varför tänker man så? Var sitter problemet? Är det en brist på manlighet, en rädsla för konkurrens? Jag kan förstå att det är surt att som tanig liten grabb stå på gymmet och ta i från tårna med samma vikter som en brud sedan lyfter för att värma upp med. Män ska ändå vara starkare än kvinnor. Så är det ju, och så kommer det även att förbli. Men varför denna negativa inställning till att kvinnor som styrketränar? För att vi lyfter skrot på gymmet så får vi ingen basröst, hårig rygg och tro det eller ej, det kommer inte växa ut nåt stort adamsäpple på oss heller. Låt oss köra bara, hjälp oss istället, passa, pusha, peppa.

Och anses det okvinnlig bara att stå och grymta och stöna och svettas så fine, i så fall skiter jag väl i att vara kvinnlig, jag vill få göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Och jag tycker kvinnor med muskler är det snyggaste som finns. Ja, näst efter män då . . . :-P