Var ute i Puerto Rico igårkväll, en sista gång. Tog farväl av mina vänner, som på riktigt känns som vänner. Det tog sin tid, så 4.30 kom jag i säng i natt och 6.35 var jag uppe igen. Jag vill liksom inte förlora en sekund. Jag har packat mina saker och sagt hejdå till dem jag sprungit på, men försöker undvika det bäst jag kan. Jag klarar helt enkelt inte att göra det på ett snyggt sätt. Jag går omkring och snorar och snörvlar och kan knappt se dem i ögonen. Jag avskyr farväl. Det gör så ont. Det finns få saker jag tycker är så jobbiga. På riktigt. Alltid.

Kl.15 kommer min taxi och hämtar mig på hotellet. Kl. 17.15 lyfter mitt flyg, och kl. 23.55 landar jag på svensk mark.

Mina ögon ser ut som röda stora klot och dem kommer knappast bli vackrare under dygnet. Den som funtade uttrycket att man får vackra ögon av att gråta måste bott i ett par solglasögon, för det finns inget vackert här. Jag ser för jävlig ut. Men det är okej, för då matchar mitt utseende iaf hur jag känner mig. Det här kommer bli en tung dag. Dock finns en ljusglimt i det hela, för när jag landat och fått tag på min väska kommer jag att mötas på flygplatsen av två själar som är helt otroligt fantastiska och som jag inte vet hur jag gjort mig förtjänt av. Då ska vi kramas och allt ska bli bra igen.

Jag älskar er, Jennie och Linda <3