Mitt benpass,..

.

,..gick bra. Och hennes träning gick bra. Min höft gjorde ont och konstigt var inte det. Jag hade massor med dumma energier och onda andar i mig.

.

Han kände dem redan när jag klev in i rummet och mitt stundvis alltför kontrollerande sinne ville inte släppa iväg dem. Det gjorde ont, mycket ont. Jag har fortfarande ont, men nånting är bättre. Han sa det och jag känner det.

.

Jag tror på det helt och hållet. Att de där spänningarna är känslor som vi stänger in. Jag blir oftast mest ledsen när jag ska släppa spänningar. Sällan arg eller något annat. Men jag vet inte varför jag skulle ha så mycket instängd sorg därinne. Eller så vet jag men vill inte veta. Jag är ju nästan alltid glad. Kanske är det därför den hamnar där. Eller för att se det från andra hållet, kanske för att dem stängs in där som jag är så glad? Jag förstår inte allt, men det behöver jag inte heller. Jag vill bara bli bra.

.

Jag ska tillbaka till honom, nästa vecka. Men jag vill göra mer ändå, allt jag kan. Så imorgon ska jag prata med en kvinna där dem gör elbehandling. Kanske är det bara som TENS, jag vet inte, men ska ta reda på det. Och igår pratade jag med en arbetskamrat som berättade om hur hon blivit hjälpt av magnetterapi. Dock i sitt hemland, Bosnien. Men ska det krävas att åka dit för att bli bra, då åker jag dit. Det finns säkerligen något skoj att uppleva där om man ändå har vägarna förbi..

.

Nu ska jag iväg och jobba och jag avskyr att jobba kväll. Dessutom ska jag sluta 21.30 istället för 21 och det avskyr jag ännu mer. En stor suck och så lite gnäll. Lika bra att släppa ut det så det inte hamnar i kroppen och skapar värk.. ;)

.

Det finns inget som säger att en människa inte både kan rymma en massa glädje och en massa sorg. Båda behöver komma fram, men i det här samhället är vi så fixerade vid att det bara går att visa två sorters känslor. På jobbet ska man vara profesionell (läs nollställd) och överallt annars ska man vara glad och på topp. Alla andra känslor kan man ibland (om man har tur) ventilera med sina nära, men inte för länge för det är snart dags att rycka upp sig och lite fest höjer ju ALLTID humöret. Möjligtvis är det okej att vara ledsen i terapirummet, ett litet tag, innan det är dags att acceptera sin situation och bli en helt ny människa efter 15 sessioner.

Du är en av de mest positiva människor jag känner och du har en varm och kärleksfull utstrålning. om du är ledsen i perioder är jag helt säker på att människor som tycker om dig för den du är kan ta det för vad det är och kan de inte det, ja, deras förlust. Våga byta roll ibland! Fint motto, va? ;)