.

,..är det helt naturligt att det inte går perfekt med allt. Förmodligen är det något man får acceptera. Men varför då? 

.

Igår åkte jag ner till gymmet och körde biceps. Det gick fint. Mycket fint. Kontakten fanns och de små bulorna på överarmarna blev hårda och tydliggjorde sig tillfredsställande. Dock gjorde ryggen det svårt att böja sig den lilla lilla aning som krävdes för att lyfta upp skivstänger, hantlar, handtag osv. Jag försökte att inte fokusera på det.

.

  
.

Efter biceps skulle jag köra vader. Illa kvickt fick jag inse att det inte skulle gå. I stående vadpress klarade ryggen inte ens vikten jag tänkte starta på, det strålade ner i hela benen. Inte heller i den sittande kunde jag inta en vettig hållning, varför jag sket i båda två, ledsen och förbannad. 

.

Benen liksom domnade bort, så jag ställde mig på bandet och promenerade i lutning. Ökade till max i hopp att det skulle få värken att släppa, eller åtminstone ge en reaktion. Inte. Efteråt strechade jag, knäckte åt alla håll jag kunde, tryckte och drog, men det slutade inte varken stråla eller smärta. 

.

Väl hemma visste jag inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Jag väntade på en vän som aldrig tycktes komma hem, så tillsist gick jag ut och promenerade. I över två timmar. Jag gick utan egentligen varken mål eller mening, och jag ville inte ens promenera, men jag ville inte gå hem heller.

.

Idag har jag lika ont. Står jag gör det ont, sitter jag gör det ont, och lägger jag mig ner så kommer jag inte upp igen. Jag ska till gymmet och köra bröst. Jag är all världens makter tacksam över att axeln och armen tillåter mig träna överkropp igen, för annars vet jag på riktigt inte vad jag skulle ta mig till. 9 dagar kvar till röntgen och jag räknar dem en och en, men samtidigt är jag väl medveten om att inget under kommer att ha skett om 10. För efter röntgen ska jag vänta på svar och sedan beror det ju helt på vad deras bilder visar. Vad är mina alternativ och vad är lösningarna? Finns det ens en sådan? Jag vet liksom inte vad jag ska tro, men mitt fokus är på att det ska bli bra, jag måste rikta det så. Annars kunde jag lika gärna gräva ner mig på en gång.

.

Jag avskyr att vara negativ. Jag avskyr det för att det får mig att vilja spy på mig själv. Jag avskyr det för att det kräver energi som kan användas mycket bättre. Men så jäkla ont som det gör så är det svårt att tänka bort det. Jag försöker. Jag gör verkligen det.

.