.

,..vad som är rättvist?

Vem besitter makten att bestämma vem som är värd att råka ut för något, eller inte?

.

När jag kom till jobbet imorse frågade någon mig hur jag mådde. Min första reaktion var att behålla mitt glada jag, svara tack, bara fint och låta konversationen gå över i något annat. Men så tänkte jag om. Bestämde mig för att faktiskt svara på vad hon frågade. 

.

Jag har väldigt ont och det tar mycket kraft, svarade jag istället, med leendet kvar.

.

Kort förklarade jag läget. Hur kroppen känns och hur mycket av det jag brukar kunna och vill kunna göra, för tillfället är en omöjlighet. Hur mycket den förbannade smärtan begränsar mig. Hon blev nog en aning paff och jag förstår henne. Jag har aldrig uttryckt det för dem, av flera anledningar. Dels tar det mig nästan mer energi att faktiskt känna efter och förklara än att försöka förtränga det och bara låtsas att det regnar. Dels tror jag inte att någon vill höra.

.

Hur som helst undrade hon hur jag orkade vara så glad ändå. Och jag frågade vad jag hade för val? Att gräva ner mig hjälper mig inte att bli bra. Så tittade hon på mig och uttryckte orden det är inte rättvist att du ska behöva ha så ont, du som tycker om att träna och röra på dig.

Jag tycker inte om att träna och röra på mig. Det är min passion och min glädje, min kraft och min ork.

.
Men det handlar inte om att vara orättvist. Jag tänker inte så. Det gör förbannat ont i den förbannade kroppen, i princip hela tiden och i princip i allt jag gör. Det gör mig ledsen och frustrerad och förbannad. Det får mig att känna mig hopplös och hjälplös och värdelös. Men det gör mer ont i själen, att mina drömmar och visioner, viljor och drivkrafter, begränsas av en yttre faktor som jag inte ens har makten att förändra.

.

Men det är fortfarande inte orättvist. Jag är ändå en lycklig människa, på så många sätt. Jag känner mig inte ha rätten att ställa mig negativt mot världen. Jag känner en skyldighet att vara tacksam mot livet och vad det ger mig. Allt det ger mig, även detta. 

.

Så det är inte orättvist och det är inte synd om mig. Jag kommer igen, jag vet bara inte riktigt när. Och kanske blir jag tyst ett tag, men det är i så fall inte för att jag inte har något att säga, utan mer för att det jag behöver uttrycka inte blir sådant jag anser er vilja eller behöva ta del av. Jag har mina egna sätt att hantera motgångar. Jag är för det mesta glad, men de dagar jag är mindre glad vill jag ändå vara det utåt. Det är inte att vara falsk, det är mitt sätt att underlätta för mig själv. 

.