..för jag är trött. Allt känns värdelöst och meningslöst. Och säkert nåt mer -löst, men det enda jag kommer på är arbetslös och det är det sista jag skulle kalla mig just nu. Det känns som jag ska bo på jobbet denna vecka. Och nästa vecka är egentligen ännu värre. Då kör jag 12-20.30 mån till fre. Vilket liv har jag utanför det? Jag vaknar, äter frukost, åker och tränar, äter lunch, sen direkt till jobbet för att stanna där tills det är kväll och min energi är obefintlig. Jag hade en sån dag idag. Jag älskar mitt liv så länge det är fm, men sen då? Det är egentligen bara en timme jag njuter av på hela dygnet. Den timmen på gymmet. Resten är just nu bara en enda vardagsröra som inte är minnesvärd för fem öre. Dagarna passerar. Och mitt liv? Det passerar det med.

Och därför har jag insett, att jag nog borde ge fasen i att skriva här. Det är väl ingen jäkel som bryr sig om jag jobbar hela dagen och tränar på kvällen, eller tränar på morgonen och sen jobbar kväll. Och det är det enda som skiljer mina dagar. Intressant? Inte för fem öre.
Förlåt min negativitet, men ja, jag är trött. Då blir det så. :-/

..faktiskt riktigt trevlig :)

Tog mig en promenad på em, sen iväg till herr kotknäckare. Nacken var något bättre tyckte han och låsningarna satt inte lika hårt. Tackar för det! :-D

Så åkte jag och handlade lite, för sen kom min Elin på lite kvällsmat. Ostkaka med keso, jordgubbar och pistagenötter.

Eller smått.

Eller ja, i alla fall i korta meningslösa meningar.


Har druckit för mycket kaffe. Ätit bra frukost och lunch.

Tränat bröst, vader och mage på gymmet.

Boxats :-D

Inte sprungit.

Handlat mat att laga mat av.

Köpt en ny resväska. (!!)

Trodde jag skulle jobba, men var ledig.

Planerade att umgås med en vän som trodde hon var ledig, men skulle jobba.

Är uttråkad.


Har inget skit att göra, eftersom dem av mina vänner som inte jobbar ligger ute i solen. Jävla skitsol. Får man säga så?


Jag önskar himlen drabbas av ett kroniskt molntäcke.

Förlåt min egoism. Men då kan vi göra annnat. Bygga ett sandslott kanske. Riva det och bygga upp det en gång till. Eller nåt.

..för kommentarerna. Jag blir alltid lika glad över reflektioner :-D

Idag trodde jag att jag skulle jobba 6.30-15.30, men tydligen hade jag skrivit av helt fel tider för hela veckan, så jag var istället ledig :-D (!) underbart :)

Idag ska jag träna bröst och mage. Dock inte förrän om 2,5 timme, och självklart vaknade jag alldeles för tidigt så jag måste underhålla mig med något tills dess.. och inte springa var det, så nu sitter jag och försöker mig på lite spanska. Den har legat nere ett tag, för jag kom inte in på webben. Och det märks. För den lilla kunskap jag trodde hade fastnat är som bortblåst :-P fasen så svårt de ska va!

Idag ska det bli ett bra pass. Huvudet ska inte bråka, det har jag bestämt. Skulle det göra det ändå, så ska i alla fall jag till naprapaten i em kl 17. :)

Men annars vet jag inte riktigt vad dagen ska bjuda på. Solen lyser och det är härligt. Jag önskar jag fick njuta av den utan att behöva tänka. Att det var så där enkelt som förut.

..för att öka i muskelmassa. >:-( Där måste det heta ge fan i att springa så förbannat och ät mat. Kolhydrater dessutom. Jag tyckte jag hade varit duktig idag som ätit kolhydrater både i min frukost och i min lunch, men eftersom styrkepasset kom nu på kvällen var jag tvungen trycka i mig mer ändå. Jag funderar starkt på att börja köra ner mina måltider i mixern och bara svälja skiten. Och då menar jag inte goda smoothies eller proteinshakes. Nej, allt. Ner med riset och tonfisken och äggen och löken och vad nu tusan jag får för mig att äta. Trycka på knappen och göra mos av alltihop. Skulle vara sjukt smidigt. Förmodligen smaka helv**e. Men det går säkert att lösa. Hålla för näsan eller något.

..på hur man startar en ny vecka på bästa sätt. (För min nya vecka börjar förstås idag..) På hur man orkar jobba en söndag från öppning till stängning. På hur man får en chans att påverka veckostatistiken på antal träningspass i den fina lilla svarta kalendern. På hur man tackar för att en stor gul sol lyser på himlen och visar sin uppskattning över att man råkar vakna minst en timme för tidigt.

Man ger sig ut och låter benen spriiiiiingaaa :-D

..jag kommer minnas. Jag, tre vänner och en hund. På en camping, i en stuga stor som en skokartong, på en Ö som heter Öland. En god idé om femkamp (behöver jag säga att den var min..? :-P), en helkväll av lekar, god mat, glada skratt, och sprudlande lycka. Jag har varit som ett barn hela helgen.

..och jag är inte vänner idag.

..26 set axlar och en fruktansvärd huvudvärk. Ett stort glas kaffe, 2 värktabletter och nu 8 timmar på jobbet.

..inte kände som jag gjorde. Jag skulle vilja skriva tusen saker, men plötsligt kan jag inte. Allt sånt som förut bara rann ur mig utan att jag tänkte, fastnar nu och måste igenom en sil, där hålen är alltför små för ens hälften att komma igenom.

Jag försöker inte vara lurig och skriva så att ingen ska förstå, men jag bara vet inte hur jag ska uttrycka mig alla gånger.

Igår blev det ett benpass som jag tyckte fungerade bra. Benspark var inga problem, och inte heller legcurl, raka marklyft gick okej, så körde jag utfall med hantlar ,in- och utsida i gynstolarna och vader i smithen. DEt fick liksom bli det som var möjligt. Sen lite mage på det, bara för att min mage var så snäll igår. Idag är den inte alls lika omtyckt. Ser ut som en stor deg och jag hatar det, men det är mitt eget fel, för jag vet precis vad jag gjort för fel. Och det där är det värsta. DEn dumma magen. Magen, som ska göra att det känna som man lagt på sig 5 kilo över en natt. Eller tappat lika mycket om det är åt andra hållet. Min mage pallar inte för mycket kolhydrater, då blir den en ballong. Men framförallt så klarar den inte av att äta ett helt kylskåp innan den ska gå och sova. Låt bli det då, tänker ni väl nu. Och jo tack, jag försöker göra det. Men ibland händer det ändå. Jag vet inte varför. Jag är väl förmodligen inte frisk i huvudet.

Och så blev det igår. Därför mår jag illa idag. Och den formen som kändes bra igår känns som bortblåst idag. Och sånt spökar i huvudet. Kan göra mig på ett humör jag inte gillar hela dagen. För jag går omkring och tror jag är på ett sätt jag egentligen vet att jag inte är. Jag vet inte varför jag delar med mig av detta nu, kanske för att den som är likadan ska veta att den inte är ensam. Så ensam som jag kan tro att jag är.Jag är inte perfekt någonstans. Jag försöker leva som jag lär, men ibland predikar jag för andra om saker jag inte klarar själv. Jag är ändå bara människa jag med.


Dock kändes så mycket väldigt annorlunda när jag var iväg. Den ångest som påminner sig här hemma liksom fanns inte. Vilket gör att jag längtar så mycket bort igen. Jag flyr inte från mig själv, men jag växte mig så mycket starkare borta på egen hand. Och det finns så mycket jag har kvar att lära mig, om mig själv, att jag vill få fortsätta där jag slutade.  Jag kommer såklart sakna er här hemma, precis som jag gjorde när jag var på GC, men som jag kände redan därifrån så har ni ert liv och jag har mitt. Jag finner det inte tillräckligt det jag får här. Jag gillar mitt jobb, mitt gym, min lägenhet, mitt liv. Men dagarna går liksom hand i hand och jag är alltför rädd att tiden bara ska passera som en enda likadan period, fylld av saker jag inte ens kommer att minnas. Livet känns för kort. Och eftersom jag har en känsla av att någon där uppe vill ha mitt kortare ändå, så vill jag ta vara på det jag kan. Leva så länge jag lever.

Jag snackar mycket skit. Snurrar in mig mycket i mina egna tankar. Uttrycker saker som här är totalt meningslösa. Jag märker det själv. Men nu är dem skrivna och huvudet kanske något klarare. Jag skriver fortfarande för min egen skull. Därför låter jag det stå kvar. Blir ett sätt att minnas och lära. Men nu måste jag sluta, ta mig iväg för ett axelpass.

Håll motivationen uppe och låt solen lysa inom er när himlen är grå. <3'

..o kööör :-D

Blev armar igår. Triceps blev väl sådär, kände av alltför mycket i nacken, så vågade inte riktigt, men biceps blev okej. Så blev det 30 min cardio på det. Sen hem för en dusch och lunch innan jobbet, men blev helt pannkaka i hela mig, så jag la mig på sängen och hade jag inte haft så ont om tid hade jag toksomnat. Jag var så trött!

Så skulle det bli en Latjo och Lajban-duo på jobbet igårkväll, men Lajban hade ont i magen och övergav mig. :-( Latjo och Lajban kommer av att vi råkar heta Lisa och Lisah. Och nu heter jag visst Latjo på heltid där borta, för när jag kom dit igår kom vår chef och frågade "Latjo, vad är ditt personnummer?" haha. Jaja, hejdå Pojjo, hello Latjo..

Idag ska jag ge mig på att köra lite ben. Måste kötta till den där röven litegrann, för den känns alldeles för platt. Jag har en idé om vilka övningar som borde kunna funka bra utan att belasta dumhuvudet. Sen ska det bli en lunch med min kära Catrine, som trots att vi bor grannar blir alltför sällan vi ses. Sen en promenad i em, och sen kommer Mr Hålkakan hem, så då ska vi möta upp Elin när hon slutat och åka för att handla till midsommar. Ska nämligen bege oss en sväng till Öland. Vad nu tusan man gör där? Spela kubb säger Elin. Äta mat säger jag. Och förstås dricka kaffe. ;) Det blir nog trevligt. :)

Så har jag glott på min mage denna morgon. Och idag är den mycket trevlig och snäll. Hård och platt och precis så som jag alltid vill den ska va. Hoppas det är något som vill hålla i sig, ;)

..hos naprapaten igen. Satt något lösare de där låsningarna, men fortfarande hårt. Han tyckte jag skulle fortsätta jogga, och gärna för mig, jag gillar att springa. :) Däremot tyckte han jag skulle undvika övningar som ger ett kompressionstryck, dvs typ knäböj och benpress, ytterligare ett tag till. Detta för att musklerna fortfarande är så pass spända att om ryggraden utsätts för trycket är det lätt att en reflexmässig ny låsning sker.

Så när jag sa att jag ville träna ben idag sa han att "hoppa över styrkan för benen tills efter nästa besök när vi vet hur mycket som släppt", men när jag såg jätteledsen ut sa han "kör ben om du vill, men i så fall bara extention och flexion" vilket betyder typ benspark, men ingen benpress, knäböj, frontar, hacklift, ståendevadpress, you name it,..

Men så var saken den att innan jag var hos naprapaten var jag på gymmet och bestämde att träna med Mr S idag. Så, jag har ett bra pass att vänta mig, det är ett som är säkert. Dock vet jag inte om jag ska köra ett benpass med fåtal övningar, förmodligen ganska lätta vikter och högreps, eller också köra typ armar och hoppas kunna köra dem i princip som vanligt..

Kroppen känns dock fruktansvärt stel idag, för jag gjorde något igår som förmodligen inte var helt genialiskt. Men, det går ju inte alltid att planera hela livet runtom efter träningen, jobbet är ju liksom ett måste.. Igår körde jag nämligen bröst, för att sedan sätta mig 8 timmar i kassan. För den som aldrig testat det kan jag säga att det ungefär är lika smart som att köra ben för att sedan sätta sig still i 8 timmar på typ en buss. Och för den som inte testat det heller kan jag säga att det är typ döden dagen efter. Stel som tusan i nacken idag.

Men förövrigt mår jag bra. Jag är så otroligt glad att få träna igen. Och trots att jag hade lägre vikter än vanligt i passet igår så känns det idag. Jag tänkte nämligen på all teknik Mr S försökt printa in i huvudet på mig för att verkligen känns muskeln, så jag kramade träd och höll i ägg (och inte några 75minuters hårdkokta ägg!!) och jag tänkte utåt och inte nedåt, och nedåt och inte utåt, och uppåt och bakåt och alla riktningar som jag skulle. Och det funkade bra :) Dock blir det inte samma sak när rösterna bara finns i huvudet. Man kan liksom inte skrika något dumt tillbaka när det kommer en elak men ack så peppande kommentar. Men idag, haha, idag kan jag det ;-D

---

Jo, jag ramlade in på en blogg denna morgon. En blogg skriven av person jag trodde var träningsinriktad på ett sett jag funnit inspirerande tidigare. Men som nu inte alls kan vara en förebild i mina ögon, då jag insåg att vi har totalt olika mål med det vi gör. Jag vill inte skriva något utlämnande här, men jag inser hur låg deras kunskap egentligen är, dem där jag trodde kunde allt. Bäst jag håller tyst innan jag skriver nåt jag kommer ångra, men måste säga att det är synd, för det är ett himla slöseri med tid att hålla på som de gör..

..ska va.

Jag vaknade alldels för tidigt. Ute regnade det alldeles för mycket. Och innan jag kom iväg på nåt vettigt hann jag bli alldeles för rastlös. Sådär söndagsrastlös så att målarfärgsburken var tvungen att åka fram,.. Och i brist på nåt annat att måla så målade jag mina tidningskorgar. Längst fram i hyllan stod färgen vit, så ja, vita fick de bli,..

..liksom bara litegrann.

Men nåt som dog helt var inspirationen att skriva här. Det enda viktiga för mig, är ju träningen. Och det har ju blivit det jag skrivit om. Så, ingen träning betydde ju därför inga blogginlägg.
Men jag har insett en sak. Jag ramlade in på en blogg, skriven av en tjej och handlade om hennes vardag i princip. Vad hon gjort, hur hon jobbat, vad barnen gjort på dagis, vad hon skulle laga till middag. Saker som för mig inte kunde varit mindre intressanta. Men det var en fin blogg. Med fina bilder och snygg layout. Inte som min skit som jag inte ens orkat bry mig om att ge en header, haha. Så undrade jag varför hon la så mycket energi på nåt som var så meningslöst. Men kom på, att för henne är det ju inte meningslöst. Det är ju hennes liv. Bara för att hon inte har nån träning i sitt liv förutom nåt obligatoriskt spinningpass på måndagskvällen för att stilla helgångesten, så behöver ju inte hennes liv vara ointressant. Men för mig är det det. Precis som hon förmodligen skulle bry sig noll om att läsa mitt strunt. Hon skiter nog fullständigt i hur mycket jag tar i bänk eller hur mycket jag förbrände på mitt sista cardiopass. Bryr sig väl lika mycket om hur långt jag sprang igårkväll som jag bryr mig om hur hög hennes gräslök blivit i rabatten. Ja, ni ser var jag vill komma.

Men vare sig nån bryr sig om det jag skriver eller inte, så skriver jag för mig själv. Jag skriver när jag känner för det precis som jag låter bli när jag inte har lust.

Och just nu mår jag lite bättre. Den dumma huvudvärken ville aldrig ge sig, så i onsdags tvingade en vän iväg mig till VC för en koll. Och det blev mer än en koll. VC skickade mig till neurologen. Och de är ju så fåniga. Jag hade ju gått med min huvudvärk en vecka, jobbat och gjort flera försök till att träna, tagit mig till VC själv, men väl där fick jag knappt röra en fena. Fick inte ens ta mig till sjukhuset själv, utan skickades i ambulans, till vilken de bar ut mig till på bår!! Åh, det var så pinsamt att jag ville dö, drog tröjan över huvudet när vi kom ut så ingen skulle se det var jag :-P

Sen fick jag spendera närmare 7 timmar på akuten, under vilka de hann med att sätta totalt tre kanyler i armarna på mig, ta blodprover och göra tester, en skiktröntgen av skallen och därefter en kontraströntgen. Som tur var hade jag underbara Elin med mig. Annars hade jag aldrig stått ut så länge. :-/


Röntgen visade iaf ingen blödning, så då ville de göra ett ryggmärgsprov för att se om det blivit en spricka i nåt kärl. Ett sånt har dock Elin gjort en gång och mådde skit i flera dagar efteråt, och jag skulle upp och jobba morgonen efter, var hungrig trött och ville baar allmänt hem, så jag tackade nej, åkte hem och gick o la mig.
Sen i fredags fick jag tid till min naprapat, och han är en riktig klippa. Kotorna uppe i nackrosetten satt knas och riktigt hårt, så han lossade dem, men skickade sen iväg mig för att komma tillbaka igen på måndag. Trodde det skulle ta en 3-4 gånger att få loss, men sen ska jag nog bli mig själv igen :)
Så sa han åt mig att gärna jogga lite, för att få lite cirkulation och rörlighet i bröstryggen, för de vanliga låsningarna hade satt sig rätt ordentligt där med. Så igår efter 11,5 timme på jobbet gav jag mig ut på en liten tur. Och fy tusan så skönt det var!!

Idag har jag jättelust att gå en sväng till gymmet. Känna efter om det går. Ta det försiktigt bara.. Jag ska fundera lite, men jag tror det kan bli svårt att låta bli. Jag längtar så förbaskat!

..liksom finns i perioder. Och just nu är inte en sådan period. Just nu är det mer äta för att tidpunkten säger det. Och valet är också tidpunkten som avgör. Jag äter helt enkelt nåt som innehåller det jag behöver för stunden. Och som vanligt när jag har såna här inspirationstorka-perioder så kommer jag på nåt som funkar, smakar okej, är lätt att göra, går snabbt att äta och helst inte kräver varken tid eller energi att transportera från kylen eller skafferiet till magen.

Så orkar jag inte riktigt handla heller. Det är tråkigt. Eller ja, eftersom jag saknar inspiration hemma så gör jag det även i affären, och gör jag det i affären så får jag inte med mig nåt hem som kan inspirera mig, så det blir liksom en cirkel. Jag tog en titt i min kyl och mitt skafferi nyss och dem skrek ju liksom inte precis variationsmöjligheter.

I kylen fanns ägg, kvarg, grönsaker, mjölk och kaffe, och i skafferiet inte så mycket alls egentligen.

Vaknade, drack kaffe och en proteinshake, gick en promenad.

Åt frukost, hade ont i huvudet, gick och la mig.

Vaknade igen, drack kaffe igen, gick en promenad igen.

Åt lunch. Ville gå och lägga mig, men har inte tid, ska gå till jobbet.

Sen hem, äta, gå och lägga mig..




Imorgon är jag ledig. Vad ska jag göra då? Ska jag upprepa min process fyra gånger istället för två? Nej. Imorn vill jag gå till gymmet. Träna är väl inte att tänka på, men jag kan väl titta på.. Bara andas lite svettlukt eller nåt,.. Observera. Ja, det kan jag göra. Eller göra nåt annat. Kanske gå en promenad,..

..vara den som klagar, som gnäller eller är negativ.

Det är inte jag.

Jag har dåliga dagar, precis som alla andra. Jag är verkligen inget undantag. Men jag väljer ofta att låta bli att uttrycka när jag känner mig mindre positiv. Inte för att verka perfekt, utan för att jag bara finner det onödigt. Pessismism smittar nämligen av sig.

Just nu är därför egentligen ett sånt tillfälle jag borde hålla tyst, för just nu känns tillvaron allt annat än rolig. Jag kan ju inte träna. Det gör bara så förbannat ont. Och det är inte värre nu för att någon sagt till mig att ta det lugnt, jag känner ju samma sak själv. Jag gick till gymmet idag, men fick ge upp och åka tillbaka hem. Det funkar inte. Huvudet trycker som om det inte finns tillräckligt med plats där inne och att hjärnan vuxit tror jag inte på.

Men jag insåg idag när jag förstod att jag måste ta det lugnt ett par dar, att jag har ju inget liv då. På riktigt. Jag planerar ju mina dagar efter träningen, det är det enda vettiga jag gör. Jag får mitt jobbschema så jag vet vilken tid som "försvinner", därefter skriver jag in mina pass, vilka dagar jag ska träna vad och när, därefter planerar jag in måltiderna, vad jag ska äta på jobbet, mellanmål, före och efter träningen, vad jag måste förbereda, ta med mig, vad jag ska packa. Först därefter ser jag om det finns tid kvar för något annat. Träffa vänner, familjen, en sväng på stan, en fika,.. Det är min prioritetsordning och kanske är jag dum, men det är så jag gör, så jag lever, så jag själv valt att leva. För det är så jag mår bra. När jag själv får bestämma över min tid, när jag sätter mina egna krav före andras.

Därför gör vilodagar mig bara rastlös. Jag vet inte vad jag ska göra. En kan jag med enkelhet fördriva, för alltid finns så många "måsten" att ta tag i, och så får jag tid att träffa dem jag vill. Men när det ska vara flera, och dem ska vara ofrivilliga, då är det inte kul. Nej, det var inte roligt alls.

Förbannade jäkla benpress. Eller också förbannade jäkla mig. För säkert är det bara mitt eget fel. Jag borde säkert ha andats bättre eller något. Men det är inte så lätt, när viktena som ligger på är fler än man kan räkna till, och känslan inom en är en beslutsamhet blandad med en släng dödsångest. Då tänkte jag inte, fastän jag kanske borde ha gjort det, att det viktigaste var att andas, andas, andas,..

Allt jag ville var ju att bygga ben.

det går åt helvete nu.



Alla tre sa de samma sak, träningsexperten, läkaren och naprapaten.
Att träna nu gör det bara värre. Och jag märkte det ju själv. Ett set och pang så var det tillbaka, det förbannade trycket i hela huvudet. "Som ett blodkärl som brister"

Så det går åt helvete. Och det känns åt helvete. Och jag vill inte ett enda dugg.

Mina bilder blev kassa, i princip allihop, men sjukt kul var det och grymt jobbat av de deltagande! Mr Thomas Berg kammade hem 1a pallen i klassen för långa och Mr Mattias Sisu Romare drog hem 2 placering i klassen för korta, dock värdig en första placering, för sin sjukt rippade kropp! Grabben är insane! Men sjukt bra jobbat båda två, verkligen. Och härligt när Linköping sopar golvet med pallplaceringar ;-)

..hypokondriker. Nej, faktiskt inte. Lite grann, men mest åt andra. Ni vet, när ni har ont och jag talar hur livsfarligt det säkert är. Jo, mycket tumörer har jag. Ont i hjärtat så är det en tumör, ont i lungorna så är det flera stycken. Men egentligen menar jag det ju inte. Inte så mycket i alla fall.


Den enda tumören jag är rädd för är en hjärntumör. Bara för att jag alltid trott jag en dag kommer få en. Därför avskyr jag huvudvärk. Det är så obehagligt. Jag har det sällan, men de gånger jag har det så är den ond. Och min huvudvärk som kom i benpasset, och sen igår i axelpasset, kom tillbaka idag. Nu menar jag inte att det är en tumör, det förstår till och med jag att man inte får en tumör pang bom av att köra benpress. Men jag undrar vad det är, för den är hemsk. Den bara trycker i hela huvudet. Och den fanns inte på dagen, men jag skulle börja med armhävningar, och från ingenstans bara kom den tillbaka, precis likadan och jävlig. Och sen satt den i hela passet, så stundvis såg jag ju inget skit.


Jag hatar värktabletter, men när jag kom hem svalde jag två stycken. Tvättstuga som väntade och matlådor som behövde göras. Nu känns det bättre, tvätten är ren och på tork, jag har lagat ris, bovete, fisk, omelett, rödbetor i ugnen och kokat ägg. Ätit middag och packat två fina lådor till imorn. Bär av till Alingsås för att se på Ahlströmer trofén, och jag är så sjukt förväntansfull, ska bli så kul! :-D Så nån dum huvudvärk tänker jag inte ha. Och inte vill jag känna mig så här orkeslös heller.

Dock är det kanske inte konstigt om jag är lite slut. Idag var sjunde träningsdagen och jag har pressat mig själv hårdare än jag gjort tidigare. Dessutom har jag jobbat varenda dag, och det har inte varit helt lugna dagar. Idag tyckte nån idiot att det var en bra idé att försöka stjäla ett helt lager fryst oxfilé, och när han blev stoppad blev ett jäkla liv. Och jag kan inte påstå att Linköpings poliser är de snabbaste att rycka ut, tog en bra stund innan de kom och då hade vi en skrikande och sparkande ordentligt påtänd man liggandes en meter från kassan där jag stod och försökte så normalt och oberört som möjligt fråga mina kunder "var det bra så..?"

Det hela gjorde iaf att jag inte kom iväg som jag skulle och så väl behövde för att hinna hem och äta innan min massagekund, så min enda lösning blev den mindre bra kombinationen, äta på cyklande fot. :-/
Fick halvt stressa ihjäl mig. Ja, allt var en ren kaos. Så när min kund sen inte dök upp, och jag efter tjugo minuter får tag i pärmen och möts av informationen "avbokad" men inte fått bli meddelad detta fick jag nog. Det blev ett tack och hej, börja leta efter nån annan massör om ni vill ha någon, för mig kan ni inte räkna med igen. Sen tog jag en fet svart penna och strök mig ur den där pärmen. En lyckad lösning vet jag inte, men så är fallet nu. Jag går inte med på vad som helst.

Det blev iaf ett genomfört bicpes/tricepspass. Och trots att jag trodde mitt huvud skulle spricka så är jag glad jag inte gav upp. Den känslan hade varit värre.

Imorn är vilodag. Så då ska jag se till att äta och ladda om. Och kolla på muskler och inpireras och hämta energi. För på söndag börjar en ny vecka.. ;)

..med balansen. Inte balans-balansen som man använder när man blundar och står på ett ben, utan balansen. Mellan allt och inget.

Jag försöker så jäkla gott jag kan, ändå är det långt ifrån bra, totalt värdelöst. För att sedan ändras och vara hur bra som helst, imponerande.

Det är inte lätt att ta instruktioner alla gånger. Inte lätt att tyda en annan människa. Att veta när man ska lyssna till ord, och när tyngden ligger i tonfallet.

Jag förstår vikten vid att koncentrera sin energi, fokusera och använda den till det man ska göra. Men vi är olika och jag har en personlighet. Jag kan ändra på mycket, mitt sätt att agera, mitt sätt att hantera och mitt sätt att handla. Men jag kan inte ändra på den jag är.

---

Mobilen har tagit livet av sig och datorn vill krascha. Jag känner för att göra slut med allt vad teknik heter. Jag avskyr tekniska saker. I alla fall när de inte fungerar.

Och kroppen gör ont i varenda vrå. Det är intressant hur många nya ställen man kan upptäcka att det går att ha ont på, på en kropp man levt i under 23 år.
Musklerna är okej, men huvudet är obehagligt. Jag har sällan huvudvärk, men den som kom under benpasset igår höll i sig bra länge och under axelpasset idag kom den tillbaka, precis på samma ställe. Kanske huvudet kraschar snart det också.

..den kommer. Snabbare nu. Igår gjorde jag mitt yttersta för att lämna hela livet utanför i samma stund som jag klev nerför trappan till gymmet. Och jag tror det lyckades ganska bra, för jag kände mig mycket mer fokuserad, och det enda som för mig fanns där inne var jag och min rygg och Mr S. Alla dem andra kopplade jag bort. Trots att jag inte hade mina lurar i öronen, trots att deras röster fanns i rummet och ljud omkring mig, så hörde jag dem inte. Jag hörde bara det jag skulle. Mina instruktioner och uppmaningar som blivit till mantran

Det sitter bara i huvudet, Lisah

Fokusera, tänk muskel

Smärta går att tänka bort

Muskler bygger sig inte av sig själva


Han är så klok. Så bra. Ibland blir jag förbannad, som igår när jag efter ett set vader säger att ajajaj det gör ooont och får som svar "Hur kan man ha ont i något som inte finns?"
I såna stunder vill jag bara ge min vän en stor smäll. Men bara i någon sekund, för sen inser jag, att skulle han bara säga att allt jag gör är bra, då skulle jag nöja mig med det och inget mer. När han däremot kommer med sina spydigheter så väcker det mitt jävlar anamma att allt visa honom. Och det är då jag tvingas utmana mig själv och bättrar mig.

Och så förstår han. Alltihop. Till och med det jag inte berättat. Och min oro, den tar han på allvar. Så var denna människa kommit ifrån nu helt plötsligt förstår jag inte, men jag är så otroligt tacksam.

Idag är det dags för ben, och inget annat än ben. Nu tänker jag bara ben. I samma stund som jag slog upp ögonen tänkte jag ben. Mina träningspass är ju dagens höjdpunkt, så då måste jag ju vara där och då. Inte låta något utanför stjäla uppmärksamhet av den timmen. Så, fokus fokus. Och fasen så kul det är, för all denna mentala träning behöver jag verkligen. Det gör mig så mycket starkare, i alla andra sammanhang också.

Tre månader, vad kan jag åstadkomma under den tiden? Jag är förväntansfull att ta reda på det :)

..sovit på tok för lite, allt för många nätter efter varandra, så mitt sinne är lite halvt vilset.
Jag vet inte vad som gör att jag inte kommer i säng om kvällarna, och jag vet ännu mindre varför jag vaknar så fruktansvärt tidigt om mornarna när jag definitivt inte sovit klart.

Imorse var jag uppe halv sju, väntade på Elin då planen var en morgonpromenad tillsammans, men när hon tre timmar senare fortfarande inte hört av sig gick jag ut själv, 1h 20 min powerwalk. :) Sen har jag mest flummat omkring och i princip inte gjort något vettigare än att tvätta håret. Gjorde ett försök att vila, men det var mindre framgångsrikt, eftersom min granne bestämde sig för att det var en god idé att börja borra på andra sidan väggen just när jag skulle till att slappna av.

Så, nu ska jag göra ett dyk ner i kaffebryggaren för att sedan leta rätt på mitt fokus för att bränna av ett ryggpass av kvalitét.

..och tänkte bara snabbt utvärdera dem.

Jag har som ni vet under en längre tid kört på Push. Och brorsan till push heter Smash.

..väldigt mycket. I varje pass. Biceps/triceps idag och jag brukar normalt inte köra dem tillsammans, men nu hade jag inget vidare val mer än gilla läget.

Det tar en stund för mig att fokusera, att komma in i vad det är jag gör och ska göra. Tyvärr. Och det är inte Mr S sen att påpeka. Vilket är jobbigt, men bra. För skulle han inte göra det skulle jag inte få tvinga mig till det mentala engagemang som behövs, för att jag ska kunna prestera något vettigt. Jag förstår ju, alltihop, men ibland tar det tid att koppla bort allt annat som rör sig uppe i det där huvudet.

Passet gick bra och efter instruktioner, råd och tillsägningar hittade jag kontakten med musklerna jag skulle. Och vilken skillnad det blir då. Det blir jobbigt på ett helt annat sätt, men på ett så otroligt ontskönt sätt. Och det känns så fruktansvärt bra efteråt.

Dock måste jag väl lägga i en högre växel. För inga muskler sa han kändes. Inga muskler (!!). Fy fan. Dem har bara lurat mig. Eller så var han bara dum. För han vet det fungerar. Jag vill inte va nån kyckling och inte ha strutsben, vill inte se ut som nån uppochned vänd kon och jag vill inte att mina muskler ska vara mjuka. Så därför taggar det mig när jag blir förbannad. När han säger sådär dumma saker. Dock kommer svar på tal ur min mun, som inte alltid Mr S gjort sig förtjänt av, men jag får hoppas att han tar emot dem med ett dövt öra. För han är ju liksom helt kanon. Liksom fyra av fem toast-kanon..

..sitter kvar. Och fungerar. Konstigt nog. :-O

Igår hade citygymmet "sommarfest" ute i Valla och jag föjlde med två vänner dit en sväng. Mr S och min träningskompis, vi kan kalla honom P-E :) (Du ser Shrek, inga namn utan tillåtelse..)

Eftersom vi befann oss vid lekparken(!!) så självklart var allt som kunde testas tvunget att testas! Jag menar, vad annat kunde herrarna få vänta sig när de drar med en Pojjo till en lekpark? ;-D haha

I alla fall, så var även dem grymma på att leka. Och fasen så kul vi hade. Vi åkte linbana, gick i labyrinten, gungade gungbräda, tog en åktur med lastbilen, tåget, flygplanet och arken, åkte ruchbana (hur stavar man till sån..? :-P), klappade getter, plockade "näsor", och klättrade i träd. Det var ett högt träd och upp var ju en enkel match, men ner däremot, haha :-P Det var en riktigt rolig kväll helt enkelt. Mycket roligare än jag kunnat haft nån annanstans.


Idag väntar jobb. Öppning till stängning, eftersom jag bytte och fick ledigt för att kunna följa med till Ahlströmmer trofén nästa helg. Och efter stängning måcte min cykel flyga mig till gymmet så jag hinner in innan låsning och så väntar där mitt nästa pass med Mr S. Triceps säger mitt schema, men bröst säger han. Jaja, säger jag. :-P

Det ska bli spännande det här. Min axel må begränsa mig något, men annars känns det som det inte finns något alls som kan vara omöjligt inom träningen nu. Jag önskar att alla kunde få så bra hjälp som jag får nu. Jag tyckte jag pressade mig själv, och jag tyckte jag hade ett hum om vad jag gjorde, rätt bra koll faktiskt. Men att diskutera upplägg, rörelser, frekvens, ordning, vinklar, syften och idéer med nån annan, nån som har kunskapen och som intresserar sig för min träning och mina resultat det ger så sjukt mycket mer än jag nånsin kunde föreställa mig. Så ett tips bara om ni vill framåt, testa träna med en pt!! Ge det en chans!!

..i mig. Det har jag insett nu. I förra veckans benpass lastade vi 200kg i benpressen och jag tog i och trodde det var tungt. Idag lastade Mr S 320kg på samma benpress. Till mig. Jag räknade dem själv. Åtta stycken 20kgs på varje sida. Jag räknade dem, men jag tänkte inte. Jag bara körde. För jag litade så på att karln som sttod bredvid mig visste vad han höll på med. Och när han trodde på mig var jag ju tvungen att tro på mig också. Och visst fasen satt det.

Jag skrek lite i hackliften, ville gråta i bensparken, stod och skakade i vadpressen, men mellan seten skuttade jag omkring som den överenergiska kyckling jag är och mitt hat till Mr S var ren kärlek varje gång jag faktiskt klarat det där omöjliga. Jag har aldrig i mitt liv gjort ett liknande benpass. Men jag kommer definitivt göra det igen. Det finns liksom inga steg bakåt på den väg jag hoppat på nu. Jag ska fortsätta träna med denna fantastiska person.

När kör vi igen? Söndag? frågade han efter passet

Öhh,.. söndag, som imorgon?

"Ja, det finns inget att vänta på. Muskler bygger sig inte av sig sjäva"


Rakt på sak bara, precis som det ska va. Fy fasen vad jag har hittat hem.

..att inte känna sog välkommen på nya gymmet! Detta väntade mig när jag kom dit för mitt axelpass idag.. :-O

..i marken var liksom ett mål jag trodde var långsiktigt. Nåt jag skulle klara av en vacker dag. Men när 80 gick bra, och 90 ännu bättre tänkte jag att det nog skulle bli innan årets slut, eller om jag satsa bra, innan sommaren var slut.

Så satte jag det IDAG. Och gjorde dessutom en 3a. Så mer finns ju att ge. Jag fatta noll. Jag trodde hundra kilo var massor, jag menar, det är ändå HUNDRA KILO! Men,.. det gick ju hur kanon som helst :-D
Så nu måste jag visst höja ribban.. ;-D

vad som hänt med mig, men jag har fått fruktansvärt svårt att komma i säng om kvällarna. Jag tänker att jag ska gå och lägga mig, men så blir det inte av. Och sen vaknar jag, lika tidigt som vanligt i alla fall. 05.45 var jag uppe imorse, och då hade jag legat i sängen max 6 timmar, sovit ca 5,.. Men,.. jag mår inte dåligt, jag är helt okej pigg. Än så länge.

Ska bli en morgonpromenad med Elin så fort hon bara vaknar, ett ryggpass innan lunch, sen jobba stängning.

Jag är riktigt taggad för ryggen idag. Inga mark förra veckan, men idag så. Och jag har en liten idé om testa tresiffrigt. Förmodligen kommer stången ligga som fastspikad i golvet, men testa skulle jag ju kunna göra . . . Bara för att jag är så otroligt pepp just nu!! Bröstpasset igår funkade bättre än jag vågade hoppas. En vänlig själ på gymmet rollade Linnex på den igår så huden bara brann, men det var en skön känsla. Till och med bänk funkade finemang ;-D

Just nu sitter jag och läser om Fitnesstävlingar och hittade en mycket bra artikel som reder ut de olika begreppen och skillnaderna på tävlingsformer. För den som är intresserad hittar ni den här:

http://www.body.se/artiklar/nyheter/20061102/fitness-sa-funkar-det/?page=1



Tävlingstankar fyller mitt huvud ganska mycket just nu, inte för egen del, men eftersom det nästa vecka är dags för Ahlströmmer trofén i Alingsås och ett par kompisar till mig ska vara med och tävla. Och jag är så lycklig, för nu har jag lyckats få ledigt, så jag kan följa meeeeed!!!!!!! :-D :-D :-D

Ska bli så sjukt kul!! :-D

..blev verklighet. Jag byggde min walkin-closet och jag har nu flyttat in i den. Det är jättefint. Absolut. Men jag kan inte låta bli att få ångest över mig själv. Jag gav bort så otroligt mycket innan jag flyttade, och samma sak när jag kom tillbaka hem. Träningskläder och skor bor i klädkammaren, tillsammans med vinterkläder och ännu mer kläder, och en jäkla massa skor. Ändå har jag fyllt en helt rum. Jag skulle ha en stor smäll. Rakt på käften faktiskt.

Alltså, förstå mig rätt, jag är jättenöjd. Jag älskar hela min lägenhet och jag älskar att pyssla och fixa här. Men jag har insett att det som ger mig det största glädjen är just själva projekten. När dem är klara vill jag ju tänka ut ett nytt. Och alla dessa kläder och skor är vackra att titta på, men jag skulle ju faktiskt klara mig utan dem. Jag har fått en ny syn på livet, jag gillar att bo i min resväska. Så det jag faktiskt behöver nu är egentligen en ryggsäck. En stor ryggsäck som rymmer allt det nödvändiga för att ge sig av till andra sidan jorden. Gärna så pass stor att jag kan sticka in fötterna i den också om jag skulle hamna på nåt ställe det är kallt . . .

 

En morgonlöptur, sen blir det ett bröstpass. Och pallar inte axeln ska jag personligen ge den en smäll. Vi är inte riktigt sams. :-|