..liksom bara litegrann.

Men nåt som dog helt var inspirationen att skriva här. Det enda viktiga för mig, är ju träningen. Och det har ju blivit det jag skrivit om. Så, ingen träning betydde ju därför inga blogginlägg.
Men jag har insett en sak. Jag ramlade in på en blogg, skriven av en tjej och handlade om hennes vardag i princip. Vad hon gjort, hur hon jobbat, vad barnen gjort på dagis, vad hon skulle laga till middag. Saker som för mig inte kunde varit mindre intressanta. Men det var en fin blogg. Med fina bilder och snygg layout. Inte som min skit som jag inte ens orkat bry mig om att ge en header, haha. Så undrade jag varför hon la så mycket energi på nåt som var så meningslöst. Men kom på, att för henne är det ju inte meningslöst. Det är ju hennes liv. Bara för att hon inte har nån träning i sitt liv förutom nåt obligatoriskt spinningpass på måndagskvällen för att stilla helgångesten, så behöver ju inte hennes liv vara ointressant. Men för mig är det det. Precis som hon förmodligen skulle bry sig noll om att läsa mitt strunt. Hon skiter nog fullständigt i hur mycket jag tar i bänk eller hur mycket jag förbrände på mitt sista cardiopass. Bryr sig väl lika mycket om hur långt jag sprang igårkväll som jag bryr mig om hur hög hennes gräslök blivit i rabatten. Ja, ni ser var jag vill komma.

Men vare sig nån bryr sig om det jag skriver eller inte, så skriver jag för mig själv. Jag skriver när jag känner för det precis som jag låter bli när jag inte har lust.

Och just nu mår jag lite bättre. Den dumma huvudvärken ville aldrig ge sig, så i onsdags tvingade en vän iväg mig till VC för en koll. Och det blev mer än en koll. VC skickade mig till neurologen. Och de är ju så fåniga. Jag hade ju gått med min huvudvärk en vecka, jobbat och gjort flera försök till att träna, tagit mig till VC själv, men väl där fick jag knappt röra en fena. Fick inte ens ta mig till sjukhuset själv, utan skickades i ambulans, till vilken de bar ut mig till på bår!! Åh, det var så pinsamt att jag ville dö, drog tröjan över huvudet när vi kom ut så ingen skulle se det var jag :-P

Sen fick jag spendera närmare 7 timmar på akuten, under vilka de hann med att sätta totalt tre kanyler i armarna på mig, ta blodprover och göra tester, en skiktröntgen av skallen och därefter en kontraströntgen. Som tur var hade jag underbara Elin med mig. Annars hade jag aldrig stått ut så länge. :-/


Röntgen visade iaf ingen blödning, så då ville de göra ett ryggmärgsprov för att se om det blivit en spricka i nåt kärl. Ett sånt har dock Elin gjort en gång och mådde skit i flera dagar efteråt, och jag skulle upp och jobba morgonen efter, var hungrig trött och ville baar allmänt hem, så jag tackade nej, åkte hem och gick o la mig.
Sen i fredags fick jag tid till min naprapat, och han är en riktig klippa. Kotorna uppe i nackrosetten satt knas och riktigt hårt, så han lossade dem, men skickade sen iväg mig för att komma tillbaka igen på måndag. Trodde det skulle ta en 3-4 gånger att få loss, men sen ska jag nog bli mig själv igen :)
Så sa han åt mig att gärna jogga lite, för att få lite cirkulation och rörlighet i bröstryggen, för de vanliga låsningarna hade satt sig rätt ordentligt där med. Så igår efter 11,5 timme på jobbet gav jag mig ut på en liten tur. Och fy tusan så skönt det var!!

Idag har jag jättelust att gå en sväng till gymmet. Känna efter om det går. Ta det försiktigt bara.. Jag ska fundera lite, men jag tror det kan bli svårt att låta bli. Jag längtar så förbaskat!