..inte ens det, tills jag beger mig. Jag och väskan. Ut i vida världen. Eller, njaa, inte riktigt. Till Arlanda att börja med. Sen till Madrid, sover där en natt, sen vidare till Brasilien på fredag. Jag började precis inse det, jag skrev nämligen ut min biljett. Weird.

Idag har varit en minst sagd känslosam dag. Jag har gått och stängt inne en massa känslor hela dagen, jag ville liksom göra klart allt jag var tvungen att hinna innan jag bröt ihop. Det gjorde jag med. Nästan. Jag hann inte handla. Det fick jag göra med röda ögon. Dem tittade konstigt på mig. Då grät jag lite till.

Jag blev jätteful. Jag lovar. Alltså jätteful. Så ful att när jag kom till mamma tittade hon på mig och sa oj, jag har nog aldrig sett dig se så sliten ut, du ser ut att ha åldrats massor. Tack för komplimangen mamma. :-P Tyvärr kunde jag inte annat än instämma när jag mötte min spegelbild,..

Det var jobbigt som tusan att lämna mitt hem, att kasta in nyckeln genom brevinkastet var hemskt. Då kunde jag ju inte ångra mig, för jag kunde ju inte ens komma in. Men när jag kom hit kändes det bättre på en gång. Jag har ju ett hem här. Hela världen kan vara mitt hem, för hemma är en känsla.

Och jag har så mycket att se fram emot. Så mycket fantastiskt jag ska få uppleva. Jag har bara saker att glädjas för. Men jag var tvungen att få bryta ihop en stund för att ta mig samman. Så var jag hungrig med. Hade ätit alldeles för lite. Men nu, en ostkaka senare, är jag mätt och belåten :) köpte två, så jag ska ha en på tåget imorn med ;-P Så är jag jätteövertrött. Sovit på tok för lite sista tiden. Då blir man en sån ledsen filur.

Ja, egentligen har jag hur mycket som helst inom mig jag skulle vilja skriva nu, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har fortfarande saker att ordna, och så måste jag hinna vila en stund innan jag är uppe igen.

Om jag hinner eller har möjlighet att uppdatera nåt imorn vet jag inte, men om inte så snälla, var rädda om er hemma och var rädda om varandra. Sprid mycket kärlek och bjud omvärlden på ert leende. Låt aldrig gårdagen tynga er, utan ge varje ny dag en chans. Oroa er inte för morgondagen, utan lev i och påverka det enda som är möjligt, nuet.

Jag kommer skänka er både en och två tankar och inom mig finns ni med mig.

Avstånd är bara fysiska <3


Med kärlek, Lisah

..liksom ;)

Så har jag växlat massa olika konstiga pengar. Jag vet inte riktigt varken vilka jag ska använda var eller vad dem är värda, men det ska va pengar iaf. Så har jag även två konton med visakort och ett mastercard med kredit. Allt för säkerhetsskull. :)

..det "sista" av allt. Spenderat sista natten i min säng (på förmodligen 8månader!!) Bara den är ju helknasig. Jag minns när jag kom hem i maj, då tyckte jag min säng var rena himlen, i jämförelse med alla de sängar jag sovit i föregående halvår. Så, hejdå sängen, vi ses i maj..

Sitter sista morgonen i mitt eget kök, (äter inte min sista frukost, för det ska jag äta fler under dagen ;-P), ska köra min sista tvätt, packa mina sista saker, städa ur lägenheten en sista gång, dra och träna mitt sista pass på gymmet, (den svider,.. :-/) Sen åker jag hem till mamma ikväll och sover där inatt.

Hela grejen vore ju ingenting om jag bara skulle iväg på resan och sen komma hem. Men jag ska ju inte komma hem. Jag har ju inte ens något hem att komma hem till. Jag ska hålla mig iväg nu. Så är det, så ska det bli. Sen att jag inte vet var, det gör detsamma. Nåt blir det.

Till er jag inte hinner träffa nu idag, så är det ju inte hela världen, vi får se till att ses i oktober :) sen kommer jag ju finnas, om bara en bit bort. Och där jag spenderar min vinter, dit är ni välkomna att hälsa på. Det var ganska många som skulle hälsa på förra vintern. Det var en som kom. Lilla B1. :) Men det berodde även på mig och på omständigheterna, att jag tvingades åka hem mitt i alltihop gjorde ju att tid försvann och så fick vi ju ses, här i sverige,.. ja, livet är bra spännande. Ingen aning har vi, om vad som väntar kring nästa hörn. Och vilken himla tur det är egentligen, för inte hälften så roligt vore det ju, om vi visste..

..är räknade. För nu har jag bokat tågresa upp till sthlm och Arlanda. Jag åker om 46 timmar. När jag ser det så känns det skitskumt. På den tiden ska jag tvätta, packa, träna, äta, städa ur hela min lägenhet, sova, äta mer, träna igen, äta, flytta, sova igen, och äta lite till. Ta en dusch också förresten. Eller två. Kanske rentav tre. Så blir jag alldeles jätteren. Jag ser nämligen inte fram emot den oglorifierade sanningen R har förespråkat, "så kommer du vakna smutsig varje morgon.."

Idag ska jag äta frukost hela dagen.

När det gäller mat är jag för tillfället urusel. Jag har varken inspiration eller lust att laga mat. Vad gäller frukost är jag däremot nästintill oslagbar. Så därför ska jag helt enkelt bara äta massa frukost. Jag har redan hunnit med två stycken och kan säkert hinna äta minst tre till. Eller kanske två. Om jag får för mig att jag vill äta mat-mat också.

Jag har väntat och väntat och väntat på det där mailet. Om en tjänst, så jag vet var jag ska tillbringa vintern. Men icke. Jag vet, att så fort jag slutar vänta, så kommer det, men det är svårt.

Jag har inte ens bråttom. Jag litegrann bryr mig knappt. Det blir som det blir. Skulle det inte bli nåt alls så blir det nåt annat. Vad som än händer, så är det det bästa som kan hända, det vet jag.

..av de där känslorna. Rakt över mig. På en gång. Från ingenstans.

Imorse var det en sån morgon som jag undrade vad tusan det är jag går på egentligen. Jag var så överpigg och inom mig bubblade lycka så stor att jag inte vissta hur jag skulle hantera den. Sen har jag varit väldigt lugn hela dagen. Inte ledsen, fortfarande lycklig, men en väldigt lugn lycka. Nästan som i en dimma. Men nu kom en annan känsla. Massor andra känslor. Som jag inte ens kan sortera. Sorg och saknad och ångest och oro, svaghet och rädsla och ensamhet och osäkerhet, ilska och ånger och besvikenhet och irritation, och så den värsta av dem alla, känslan av tomhet.

Rakt över mig. På en gång. Från ingenstans.

..vet jag innan jag tittat på klockan, att det är alldeles för tidigt att gå upp, men att det är just precis det jag snart kommer att göra ändå. Bara för att jag är jag.

För att vara jag har jag lagt mig alldeles för sent massor av kvällar nu. Sen har jag gått upp alldeles för tidigt. Det är ingen bra kombination i längden, men jag funkar ännu. Jag har haft så mycket annat jag velat lägga tiden på. Eller kanske andra jag velat lägga tiden på. Så jag har försökt utnyttja all tid jag kunnat. Både kvällar och mornar.

Idag skulle jag sova ut. Jag la mig vid tolv igår, klev upp 5.45 imorse. Bra jobbat.

Men jag mår bra. Jag sitter här och dricker frukost. Ja, dricker frukost. Jag har återupptagit det kärleksfulla förhållandet med mig stavmixer. Kan inte för något i världen förstå varför jag låtit den ligga orörd i min låda så länge. Jag har mixat i vanliga mixern och stekt havrepannkakor av smeten. Nu stavmixrar jag bara alltihop direkt i en shaker och dricker upp det. Vad jag tryckt ner beror på vad jag haft för syfte, men proteinpulver, kvarg, havregryn, frysta bär, avokado, kanel, vatten eller mjölk, you name it. Och förutom att det är fruktansvärt gott och tidsbesparande så är det ganska smart, för jag kan få i mig ganska mycket kalorier utan att känna mig överdrivet mätt, vilket gör att jag kan få i mig lite till en stund efter, och totalt öka hela dagsintaget rätt mycket =) Jag har nämligen gått ner i vikt. Hur det gått till går inte ihop sig i mitt huvud. Min kropp och min vikt går inte med på enkel matematik som att noll plus ett blir ett, eller att plus minus noll är noll. Här är det plus tio, lika med minus två eller plus noll blir femton. Ingen logik.

Jag vägde mig i förrgår, och då var det både på kvällen och med kläder. Ändå vägde jag mindre än jag borde. Jag blev besviken. Jag tycker inte det ser så ut. Eller så bara önskar jag så mycket att ögat lurar mig. Men, inget att låta sig dras ner av. Jag ska upp. Jag är på väg upp. Hoppas jag. Eller ja. Klart jag är. Jag lovar, min röv har vuxit, haha :-P


Nu ska jag strax iväg för ett ryggpass. Sen bara för att jag är så tidig hinner jag hem, innan jag ska tillbaka till stan för en lunch med brother J och kanske andra J. :) Så ska jag även träffa lilla prinsessan som ska bo i mitt slott för att skriva ett sista papper och ge henne en nyckel till mitt hem.

Sen ska jag köra ett pass nr 2, alá bröst och mage med ännu en J. Jag gillar folk som heter J. Och såna som heter L. Jag gillar M och R, och jag gillar E. Så gillar jag C och B och P. Jag gillar säkert nån mer. Säkert allihop. Det kan jag dock inte tala om, för då har det inget värde. (A,D,F,G,H,I,K,N,O,P,Q,S,T,U,V,W,X,Y,Z,Å,Ä,Ö!!) Öhh,.. va? ;-P

..en egen måne. Många gånger. En plats att rymma iväg till för att finna lugn och harmoni. En plats där huvudet kunde få ro och tankar bara kunde passera, inte behövdes reflekteras över. Fortfarande låter idéen vacker. Men jag behöver ingen måne längre. Jag har funnit det jag sökte, här. Jag vet inte hur det började. Jo, jag la mig på en gräsmatta en dag på väg hem från gymmet. En så enkel sak, som gav mig så mycket. Att bara ligga och titta rakt upp på himlen och låta tankarna och känslorna passera precis som molnen. Så nu har jag gjort det fler gånger. Legat på gräsmattor och tittat rakt upp. Eller rakt fram. Eller ingenstans alls.

Idag var det en dag med mycket intryck. Efter nästan åtta timmar i kassan är huvudet ganska rörigt och mosigt. Så jag gick en promenad med en vän, och nånstans halvvägs la vi oss på en gräsmatta och låg där tills det blev mörkt. Det var nog det bästa som kunde gjorts. Jag mår så bra nu. Så himla jättebra. Så gick vi under träd där det fallit en massa höstlöv och jag fyllde jag mina fickor fulla med av dessa löv. Jag har insett hur länge jag kommer att vara borta och hur mycket vackert jag missar här som jag vill ha med mig. Men sen insåg jag att hösten går att bära med sig inom sig, precis som julen och allt det andra, så jag kastade mina höstlöv över oss istället och log inombords när dem föll ner i ansiktet på mig.

Ibland dyker det upp männsikor i ens liv som man tycker om så otroligt mycket redan på en gång. Men så är man påväg åt olika håll, eller har något annat som gör att man skiljs åt nästan lika snabbt som man träffades. När det händer känns det så tråkigt, man vill ju helst behålla dem för alltid. Men jag tror ändå på min filosofi, att livet har räknat ut det hela redan. Antingen ska man lära sig något, bara av den korta tid man får, eller också ses man igen, när tiden är redo för det. Och blir det så, så är det för att blir tusen gånger bättre. Jag tror för att jag tror, och jag tror för att jag måste tro.

Det finns en mening med alltihop <3

..på jobbet.

Helt ärligt, så känns det lite sorgligt. Jag är inte riktigt beredd, eftersom veckan blev så dum. Gick hem tidigare i tisdags, jobbade inte alls i onsdags och gick hem tidigare i fredags med. Så de dagar jag tänkt jobba och ställa in mig på att sluta bara försvann. Kanske hade det inte gjort nån skillnad, men nu väljer jag att skylla på det.

Det hade förmodligen inte spelat någon roll. Det är inte jobbet jag kommer sakna, det är arbetskamraterna. Det är dem som gjort att jag valt att komma tillbaka, igen och igen. Och faktiskt hoppas jag, att jag är välkommen tillbaka ytterligare en gång i vår,.. Jag fick ett trevligt litet avskedsbrev härom dagen.. :)

..är en röra just nu och timmarna bara passerar, dagarna går. Jag skulle både vilja och behöva stoppa tiden.

För mycket intryck, för många känslor, för många saker som händer på alldeles för kort tid. Jag tjatar om att allt har en mening, men ibland tycker jag den är mycket mycket svår att se. Just nu har livet inte varit rättvist med att dela med sig av motgångar. Jag tycker inte det.

Om vi kunde delat, så skulle jag mer än gärna gjort det. Egentligen hade jag kunnat ta det alltihop.

Det finns ingen annan utväg än att det blir bra. Det måste bli bra. Det bara måste det.

..gick bra. Jag var på skitdåligt humör, använde det till min fördel och körde. Det gjorde ont. Då blev jag arg. Så kunde jag ta i lite till. Så blev jag trött och då blev jag ännu mer arg. Så var jag arg för att jag var ensam. Jag vill inte träna ben ensam. Jag vill inte träna bröst ensam heller. Jag vill kanske inte träna ensam överhuvudtaget.

Men ja, det blev ett godkänt benpass.

Sen var jag på banken. Jag ville ha koden till mitt mastercard. Det fick jag inte. Hon klippte sönder kortet. Hon ville beställa mig ett nytt. Jag har inte tid att vänta på ett nytt. Hon ville prata pension. Det ville inte jag. Hon undrade var jag skulle. Jag sa att jag inte vet. Till slut fick jag öppna ett nytt konto. Med ett nytt kort. Då var jag nöjd och gick.

Sen gick jag till forex och växlade pengar. Jag ville ha en peng som funkar överallt. Det gick inte. Så nu har jag brasilianska pengar, chilenska pengar, dollar och euro. Jag vet inte ens vilka som är vilka.

Så fixade jag några ärenden till och handlade lite. När jag kom hem var jag så trött så trött att jag gick och la mig. I tolv minuter. Huvudet vill inte koppla av, så då är det ingen idé att bara ligga där.

Istället blev det kaffe och nu bakar jag proteinbarer. Hur dem smakar vet jag inte än, men det luktar gott :)

Så väntar jag mail men det kommer ju inte. Jag avskyr att vänta.

..så negativ jag låter.

Till det där borde det finnas en "gilla INTE"-knapp.

Jag tar det tillbaka. Det ska bli en bra dag. Jag är ledig. Det är bra.

Och nu kom ett sms, som från ovan. Med precis de ord jag behövde höra. Så förnurligt livet är ibland. När det behövs så lite, och så får man just det. Då gäller det att vara mottaglig, så man inte missar det.

Jag bara önskar litegrann jag kan få det där mailet jag väntar på. Jag tror det hela skulle kännas lite enklare om jag liksom förstod varför jag håller på att ge bort mitt hem, min trygghet och allt det jag byggt upp. Om jag visste var jag själv var på väg. Men,.. det kommer väl. Det är bara att vänta.


Hemma finns kvar.

..jag har inte kunnat sova. Nästan alls.

När jag lagt mig kom en massa tankar. Verkligen en massa tankar. Jag blev tvungen att kliva upp igen. Så pratadeoch  jag med en kompis, ända tills han ville sova. Då var klockan halv ett och jag försökte koppla av, men tankarna bara fortsatte. La mig i soffan och jag kände mig nästan sjösjuk. Så låg jag där till klockan tre och bara liksom stirrade rakt fram.

Så idag är huvudet lite mos. Druckit mitt kaffe, men jag mår mest illa. Så skulle jag göra frukost men upptäckte att mina havregryn var slut och det enda jag hittade i kolhydratsväg, verkligen det enda, var ris. Åhh, yum,..

Men jag ska äta det, bara för jag måste äta. Sen ska jag iväg och träna. Ben på menyn. Och därefter ska jag fixa sådär en hundra ärenden på stan. Inga roliga saker som en lunch med en vän, utan bara sånadär tråkiga måsten. Gå till banken och så. Sen ska jag hem, förhoppningsvis kunna vila en stund och sen ska jag iväg och träna igen. Bröst.

Har nämligen gjort en liten plan nu för min sista vecka, och för att hinna de pass jag vill, så måste det bli dubbla idag. Och det funkar ju eftersom jag är ledig. Vad gör jag annars liksom, gå till banken tar ju ändå inte hela dagen . . .

..vi ger det ett försök. Linköping by night.

Och det var, ordagrannt, inte i år. Dock inga förväntningar på någonting. Jag vill mest bara säga hej och hejdå till vännerna. Sen åker jag hem igen. Förmodligen lagom till ni andra tycker kvällen börjar.

Leva i nuet i all ära, men när det gäller att festa, nej då är min tanke om en morgondag alltför stark. ;)

..hur mycket man kan lära sig,

trots att man inte ens lyssnar . . .


Varit på gymmet och kört axlar. Gick bra. Kändes faktiskt ganska stabilt. I måndags tyckte jag min dumma höger sackade efter, men inte idag.

Jag körde tre set här och fyra där gånger två och så tillbaka tre, sen minus ett och så två efteråt, och sen ett halvt som jag supersetade med tre andra och sen körde jag två dubbla och trappade ner ett och sen avslutade jag med att ta allt gånger fem. Så, totalt 24 set.

..eller?

..samtidigt känns det så långt borta. Som om det aldrig varit jag.

Vi lever så olika liv nu.

..att träna ensam. Jag saknar min vän. Så är det bara.

Det blev ett bra armpass, och det är väl lika bra jag vänjer mig. Det är dags att klara sig på egen hand nu. Jag bara hade tänkt förtränga det ett tag till,..

Men det är bara ta nya tag. Jag älskar träningen, vare sig jag kör ensam eller inte. Jag älskar känslan och jag älskar hela gymmiljön. Jag kommer att sakna det nåt så otroligt mycket i sydamerika. Men förhoppningsvis hamnar jag nånstans i vinter sen där jag finner ett bra gym, och kanske till och med bra folk som vid behov kan agera passare. Men jag vill inte ha nån ny träningskompis. Jag vill inte bli någons andra hälft igen och jag vill inte skapa ett team med någon. Det skulle ändå inte bli samma sak. Jag får stå på egna ben nu.

..bara pyssel. Och det behövdes.

Jag klev upp 06.10 imorse. På min lediga dag. Men det var helt självvalt. Eller ja, jag råkade vakna då, och sen orkade jag inte försöka somna om,..

Har haft tvättstuga, tvättat fönstrena, burit saker ner till källaren, rensat i köksskåp och lådor, och så fortsatt mitt packande. Dock är jag inte världssmart alla gånger. Det jag ska ha med mig är tvättat, ihopvikt och antingen nerpackat eller framlagt, och resten, ja det har jag mosat ner i säckar och kartonger. Jag liksom glömde (eller bara sket i att ta hänsyn till..) att jag ska leva och bo här i nästan två veckor till...

Och det börjar bli tomt och konstigt här. Tomt på en del ställen iaf, överfullt på andra. Men rent. Så rent att jag nästan vill stanna.. ;-P

Jag hoppade över att dö. Min kaffebryggare var alltför lockande med sitt erbjudande om att pigga upp mig.

Jag började packa istället. Lade fram saker, blev hur mycket som helst. Plockade bort litegrann, sen lite till. Efter stund fanns knappt inget alls. Så började jag ta fram saker igen. För att sen ta bort,..

Att packa skulle för mig kunna vara ett evighetsprojekt.


För 3 månader sedan packade jag upp 48 par skor ur två lådor. Så ställde jag in dem i två vackra vitrinskåp. Idag har jag packat ner samma 48 par skor. I samma lådor. Under dessa 3 månader har jag inte använt ett enda par av dem.

Väldigt meningsfullt. En smula ångestskapande. Faktiskt totalt värdelöst.

Jag satt just här och åt lunch. Skulle åka till jobbet om ca tjugo. Kollade ut, himlen blev svart och det började regna. "Så skönt det hade varit att lagt sig för att vila en stund" tänkte jag.

Så ringde mobilen. Jag svarar sällan när det ringer. Fråga inte varför, jag bara gör inte det. Skyddat nr. Då svarar jag ännu mer sällan. Men nu svarade jag. Det var från jobbet. Stora Björn som undrade om jag ville börja 15.30 istället för 12.

Så nu är det fritt fram att gå och dö en stund. Man tackar.

..på kroppsspråk.

Det är tydligt.

Ryggen gör ont. Jag har sagt åt den sluta göra ont. Inget händer.

Nånstans brister kommunikationen.

Ryggpass väntar.

..sånt där jag kan tänkas behöva. :)

Både jag och Elin var lediga idag. Hann med en kort joggingtur imorse innan hon vaknade, men sen har vi traskat runt på stan hela dagen :) Köpte en ryggsäck, så nu har jag den att ha som handbagage, och sen min nya blå väska som man kan både bära eller rulla att packa till sydamerikaresan.

..är ju riktigt bra skit!

Jag mår kanon och jag har aldrig nånsin varit så pepp på livet.
Och ja, kärleken inom mig är kvar. ;)

Jag vill bara sova. Igår la jag mig före nio. På riktigt. Jag ville lägga mig vid åtta, men höll mig uppe bara för jag tyckte klockan sa det. Nio timmar senare gick jag upp, vid 5.45. Men hade jag fått hade jag gärna legat kvar. Och som jag skrev förut fick jag sluta tidigare idag och gick hem o la mig. Efter 35min kollade jag på klockan och tänkte gå upp, men icke. Somnade om och blev kvar en timme. Hade säkert kunnat sova två.

Och nu är klockan snart tio och jag är hur trött som helst. Jag vill sova nyss. Vad händer?

..då jag nästan kan tycka själv att jag borde stannat som blond,.. Som idag när jag uttryckte för min vän Stora Björn att "Jo, men om jag inte åker till sydamerika, då kommer jag ju aldrig ha varit där".


Vi har mycket kul på mitt jobb. Jag kommer sakna dem. Trodde jag efter idag endast skulle ha 6 pass kvar att jobba, men tydligen blir det 7, för nästa vecka åkte jag på några inventeringstimmar på min vad jag trodde lediga onsdag,.. men helt okej, jag jobbar med glädje nu. Nåväl, inte i söndags. Det var den värsta dagen nånsin. Så när jag idag fick gå hem tidigare tvekade jag inte en minut. "Åh, då hinner jag en promenad innan mellanmålet" var min tanke. Icke. En timme i sängen. Toksovande. :-O Men ack så skönt ;) Och mellanmålet är jag ju lika sugen på ändå :-P trots att jag inte gjort nåt annat än sovit sen lunchen och trots att träningen och därmed maten, blev tidigarelagd en halvtimme. Jag skulle nog kunna äta 24/7. :)

Som i kassan, när en arbetskamrat kom och kollade på min lilla lapp med en massa siffror och klockslag och additionstabeller och på skämt uttryckte "är det där din lista över ditt kaloriintag eller?" "Ja" svarade jag som det naturligaste i världen. För det var ju precis det de var. Han, och flera andra där, tycker jag är helknäpp. Och som många andra tycker dem inte en "smal" person borde behöva räkna kalorier. Men jag håller ju inte stenkoll för att jag är rädd för vad jag får i mig. Jag är rädd för vad jag inte får i mig, och håller koll för att inte missa nåt ;)

Jag undrar egentligen hur det ska gå i sydamerika. Utan träning och utan möjlighet att följa min mat och sov klocka. Det kommer minst sagt bli en lärorik upplevelse,..

Idag är jag glad. Jag är alldeles full av kärlek. Någon jag tycker om gör något jag tycker om. Komplex förklaring hör jag själv, men jag kan inte förklara bättre än så. Det bara fyller mig med värme i alla fall, och det är det som räknas. Jag var så glad på jobbet att jag stod i kassan och både dansade och sjöng. (Förhoppningsvis utan att nån annan såg det..) och jag gav en gubbe en blombukett och han blev så glad och sen kramades vi. Det var kärlek det med ;-D

Ikväll ska jag träna ben och det har jag längtat efter. Ska ge allt och lite till, för det är när jag tänker efter, kanske mitt näst sista benpass på en alldeles för lång tid. Nu finns inget att spara krafter till. Hoppas bara inte ryggen bråkar. Jag lyckades med något imorse och har haft en huggande känsla migg i ryggen sen dess. Min rygg verkar dessutom inte särskilt kommunikationsvänlig. Det liksom slutar inte fastän jag sagt åt den. :-|

Jag har påbörjat min vinterbunkring också. :) förra veckan kom paket från gymgrossisten med protein, creatin och CLA. Och idag ska jag hämta ut paket från gymvaruhuset och mmsports med Push och BCAA. Och imorn ska jag och min Elin gå på stan och mysa och handla alla andra saker jag ska bunkra. Vitaminer och annat bra =) Ska bli supermysigt. Men dyrt :-P

..som mina dagar brukar se ut, med gymet, jobbet, äta och sova, precis tvärtom har de två senaste varit. Jag har självklart ätit. Äta skulle jag aldrig hoppa över och mat kompromissar jag inte med :-P men efter jobbet har jag inte tränat. Jag har träffat mina vänner. I torsdagskväll blev det en alltför lång och alltför sen, men ack så trevlig, kvällspromenad med R, igårkväll efter jobbet minigolf med J, och idag en lång mysig stund med M och S ute i gräset i solen för att bara prata om allt och ingenting.

Dem som känner mig vet hur rastlös vilodagar brukar göra mig och hur mycket jag brukar avsky dem. Men faktum är, att jag tagit dem med ro. Jag har rentav njutit. Det har varit så mysigt och jag har känt hur mycket jag saknat dem, vännerna, som jag träffar alltför sällan.


Så har jag också kört hårdare denna vecka än jag nog nånsin gjort tidigare. Dubbla pass både måndag och tisdag för jag var ledig, sen träning ons o tors utanför jobbet. Och när jag tränat med Mr S har det gett mig så mycket mer än någon annan gång. Två dagar sen ryggpasset och min lats känns som den blöder. Han hjälper mig hitta kontakten med musklerna på ett helt annat sätt. På ett korrekt sätt. Hela den här sommaren har gett mig otroligt mycket träningsmässigt pga den mannen. Fantastisk människa som med den fruktansvärt brinnande glöd han har för det han gör, smittar av sig med mycket inspiration. Såna människor önskar man att man kunde behålla i sitt liv föralltid. Dock går det inte jämt. Eller gör det?

Din plats borrade du själv, vem täpper till tomrummet du lämnar?


Idag har jag gjort det klart med lägenheten. En gullig tjej vid namn L ska bo här, tillsammans med sin pojkvän. :) Det känns bra och jag tror dem kommer ta väl hand om mitt slott. Dock känns det skitkonstigt att flytta. Att åka till Brasilien ska bli kul, säkert skithäftigt, men sen kommer jag "hem", och då har jag liksom inget hem. Men då har jag förhoppningsvis en annan plats som väntar, som blir mitt hem..

 

Och om inte, ja då får jag helt enkelt träffa min familj och mina vänner lite extra nån månad, för då blir jag tvungen att våldgästa dem som inneboende :-P Nåväl, morgondagen är inte värd att spekulera i, det får lösa sig, så är det bara.

..inte så dem går att sätta ord på. Ibland är dem inte så jag vill sätta ord på dem.
Ibland orkar jag inte, ibland har jag ingen lust.

Vad hände det bloggandet? Jag kände plötsligt inte för det, så då lät jag bli.

Vad hände denna morgon? Jag kände för att skriva, så då gör jag det.

Inte mer komplicerat än så.


Idag säger almanackan lördag 13 augusti. Jag inser att det ganska snart är ett år sedan jag startade denna blogg. Om en månad ungefär. Och jag minns såväl var jag va då, hur jag tänkte. Vad jag lämnade och vad som väntade.
Jag hade verkligen ingen aning.

Jag lämnade min lägenhet, mina vänner och min familj, för 7 månader på Grand canaria. 7 månader som blev 3, ett avbrott mitt i allt med ett besök hem till Sverige jag trodde skulle vara max två veckor men som blev närmare två månader, en vilja att stanna hemma, men sedan ett beslut inte helt från min egen sida att åka tillbaka igen, för att sedan trivas bättre än nånsin och vilja stanna föralltid. Det svängde och det förändrades, flera gånger om. Men så mycket som jag lärde mig, om både mig själv, livet och andra, hade jag inte kunnat gjort på något annat sätt.

Sen har det varit en sommar i Sverige. I det underbara vackra Sverige. Stunder av natur jag föralltid kommer minnas, tidiga morgonlöprundor, sena kvällspromenader, en midsommar på Öland och en ledig helg i Oskarshamn. Det är det Sverige jag älskar. Men nu nalkas höst. Jag känner det i hela mig. Och jag vill inte ha varken höst eller vinter. Det bestämde jag för länge sen. Jag har hela tiden tänkt att hoppa över det även i år. Och nu är det snart dags.

Dock har jag börjat lite i andra änden i år, vilket skapat en stor ovisshet. Jag har sökt tjänst, som förra säsongen, men innan jag får besked kan dröja ytterligare ett par veckor. Och i min väntan har jag planer, vilket gjort att jag måste ordna med allt praktiskt typ nu, innan jag ens vet att det säkert blir av.

Jobbet erbjöd mig en fast tjänst, jag tackade nej och sa upp mig. Till min lägenhet har jag ordnat hyresgäst, med deal tom 1 maj. Allting går ju att ändra, men som jag lagt mattan bör jag hålla mig borta från och med snart och i sådär en åtta månader framåt.

Är man bara öppen för vad livet har att erbjuda så kan det hända vad som helst.

I mitt fall gjorde en tripp till norge att jag snart hamnar i sydamerika.

Jag ler åt tanken, hur olikt det är den Lisah jag var. Jag hade aldrig vågat, hade aldrig ens tänkt så långt att jag fantiserat det som realistiskt, mina principer, vanor, måsten, krav, hade stoppat mig långt innan. Men inte nu. Jag bestämde att menar han allvar, så gör jag det med. Och det gjorde han.

I min inkorg på mailen ligger en flygbiljett 1/9 Arlanda-Madrid, 2/9 Madrid-Rio de Janiero. Det står mitt namn på biljetten, så det är visst jag som ska åka.

1 september, det är snart. Det är ganska jättesnart.


Ändå är det ett tag kvar. Det är ju lugnt. Det är så pass många dagar att det går att skjuta på det praktiska ett tag till. Tillåta mig inte tänka, utan bara vara precis här och nu. Det är faktiskt ganska underbart. Jag har nog aldrig varit så bra på att vara närvarande som nu. Det är skönt att inte veta, inte kunna planera mer än precis det närmaste. Jag önskar jag kan fortsätta leva så föralltid.