..inte så dem går att sätta ord på. Ibland är dem inte så jag vill sätta ord på dem.
Ibland orkar jag inte, ibland har jag ingen lust.

Vad hände det bloggandet? Jag kände plötsligt inte för det, så då lät jag bli.

Vad hände denna morgon? Jag kände för att skriva, så då gör jag det.

Inte mer komplicerat än så.


Idag säger almanackan lördag 13 augusti. Jag inser att det ganska snart är ett år sedan jag startade denna blogg. Om en månad ungefär. Och jag minns såväl var jag va då, hur jag tänkte. Vad jag lämnade och vad som väntade.
Jag hade verkligen ingen aning.

Jag lämnade min lägenhet, mina vänner och min familj, för 7 månader på Grand canaria. 7 månader som blev 3, ett avbrott mitt i allt med ett besök hem till Sverige jag trodde skulle vara max två veckor men som blev närmare två månader, en vilja att stanna hemma, men sedan ett beslut inte helt från min egen sida att åka tillbaka igen, för att sedan trivas bättre än nånsin och vilja stanna föralltid. Det svängde och det förändrades, flera gånger om. Men så mycket som jag lärde mig, om både mig själv, livet och andra, hade jag inte kunnat gjort på något annat sätt.

Sen har det varit en sommar i Sverige. I det underbara vackra Sverige. Stunder av natur jag föralltid kommer minnas, tidiga morgonlöprundor, sena kvällspromenader, en midsommar på Öland och en ledig helg i Oskarshamn. Det är det Sverige jag älskar. Men nu nalkas höst. Jag känner det i hela mig. Och jag vill inte ha varken höst eller vinter. Det bestämde jag för länge sen. Jag har hela tiden tänkt att hoppa över det även i år. Och nu är det snart dags.

Dock har jag börjat lite i andra änden i år, vilket skapat en stor ovisshet. Jag har sökt tjänst, som förra säsongen, men innan jag får besked kan dröja ytterligare ett par veckor. Och i min väntan har jag planer, vilket gjort att jag måste ordna med allt praktiskt typ nu, innan jag ens vet att det säkert blir av.

Jobbet erbjöd mig en fast tjänst, jag tackade nej och sa upp mig. Till min lägenhet har jag ordnat hyresgäst, med deal tom 1 maj. Allting går ju att ändra, men som jag lagt mattan bör jag hålla mig borta från och med snart och i sådär en åtta månader framåt.

Är man bara öppen för vad livet har att erbjuda så kan det hända vad som helst.

I mitt fall gjorde en tripp till norge att jag snart hamnar i sydamerika.

Jag ler åt tanken, hur olikt det är den Lisah jag var. Jag hade aldrig vågat, hade aldrig ens tänkt så långt att jag fantiserat det som realistiskt, mina principer, vanor, måsten, krav, hade stoppat mig långt innan. Men inte nu. Jag bestämde att menar han allvar, så gör jag det med. Och det gjorde han.

I min inkorg på mailen ligger en flygbiljett 1/9 Arlanda-Madrid, 2/9 Madrid-Rio de Janiero. Det står mitt namn på biljetten, så det är visst jag som ska åka.

1 september, det är snart. Det är ganska jättesnart.


Ändå är det ett tag kvar. Det är ju lugnt. Det är så pass många dagar att det går att skjuta på det praktiska ett tag till. Tillåta mig inte tänka, utan bara vara precis här och nu. Det är faktiskt ganska underbart. Jag har nog aldrig varit så bra på att vara närvarande som nu. Det är skönt att inte veta, inte kunna planera mer än precis det närmaste. Jag önskar jag kan fortsätta leva så föralltid.