.

,..gör mig detsamma. Jag har noll koll, full kontroll. Men det har varit helg. Det vet jag för att almanackan talat om det för mig och för att jag jobbat med lite högre lön än om dagen hetat vardag. Jag vet det för att det varit mer plats på gymmet och för att affärerna hunnit stänga innan jag hunnit dit. Jag vet det för att min inneboende legat och sovit halva dagarna och kommit hem efter att jag gått och lagt mig. Och så vet jag det för att en av alla mina måltider inte åts ur en plastlåda, utan på en tallrik och faktiskt smakade något.

.

.

Egentligen är jag inte så seriös som jag försöker låta. Egentligen har hela veckan varit helg för mig. Och egentligen spelar det inte ens någon roll.

.

Träningen har inte gått dåligt, jag har sprungit sjuka intervaller och jag har tränat ben både framlänges och baklänges och tungt och lätt och snabbt och länge och kort och roligt och förjävligt. Men jag har inte kunnat göra det jag velat och det har gjort mig stundvis ledsen, stundvis förbannad. Armen läker. Det går sakta, men det går åt rätt håll. Med ryggen känns det däremot tvärtom, så i torsdags fick jag nog och ringde VC. Jag gav mig inte förrän dem gett mig en akuttid och väl inne hos läkaren gav jag mig inte utan en remiss till röntgen. Det var dock inte något större projekt, han skulle prackat på mig den vare sig jag ville eller inte. Jag försöker att inte spekulera i hans misstankar, men det går inte bra.

.

Jag avskyr sjukhuset och ännu mer än vanligt just nu. För i min väntan på röntgen har någon vänlig själ valt att dra igång en annan historia. Den där historian jag försökt förtränga. Jag avskyr dem för att dem gör mig till en trasdocka. För att dem tycker att man kan klippa i mig lite här och där och sy ihop det. För att dem tror att små ärr som inte syns inte kan sätta spår någon annanstans. Jag avskyr dem för att dem ger mitt liv restriktioner och för att det inte hjälper mig ett endaste dugg med deras falska omtanke. Som patient är man en i mängden, så är det bara. Och samma stund som man lämnar rummet försvinner man ur deras eter. Jag avskyr dem för att jag misslyckats med något som jag inte valt själv. För att dem vänder mitt motto upp och ner. För att deras full koll ger mig noll kontroll.

Jag skriver mycket skit, men jag måste få formulera mig någonstans. Stör det, så gör dig själv en tjänst och låt bli att läsa.

.

Egentligen är jag inte så negativ som jag framstår. Egentligen förstår du inte det du tror att du just förstått. Och egentligen är det strunt samma, för det spelar ju som sagt ingen roll.

.