..den som letar efter fel, finner inget annat

..för en liten träningsuppdatering.. Särskilt när det nu är träningen som fyller mesta delen av min vakna tid, eftersom jag inte har nåt jobb jag måste gå till ;-D

 

Om det är någon som undrat över löpningen så får jag tyvärr meddela att den varit nästintill obefintlig de senaste veckorna. Detta för att jag drog på mig en rätt ordentligt smärtsam benhinneinflammation strax efter jag på allvar börjat ha vattengympan. En stor del av passet var rätt oergonomiskt för mig som inte gjorde övningarna under vatten, utan stod och hoppade på land.. Smärtan gjorde mig så ledsen för jag ville inte något skulle sabba min nya arbetsuppgift, så jag avvaktade med löpningen och drog igång med en voltarenkur. Jag är verkligen inget stort fan av värktabletter, men då voltaren är ganska ordentligt inflammationshämmande och effekten av de verksamma ämnena sitter kvar i kroppen ett bra tag efter man kört en sådan kur, så tyckte jag det kunde få vara värt det. Dock blev kuren inte långvarig, eftersom det var ganska snart därpå som kroppen ballade ur och då jag var dålig kändes det inte lämpligt att svälja några tabletter överhuvudtaget, inte ens vitaminer, magen ville ju inte ha någonting alls. När jag sen var frisk igen kunde jag ju satt igång med löpandet, men då var anledningen till att jag lät bli att jag hade tappat i vikt och var rädd att springa bort ännu mer.. Så, det var historien om löpningen som tog semester.

 

Styrkan har jag dock hållt liv i och nu är jag igång även med cardion. Eftersom jag, som jag skrev, har nästan obegränsat med tid, så kör jag det optimala upplägget nu. Cardio på morgonen och styrka senare på kvällen. Eller, optimala och optimala, alla är vi ju olika, men för mig är det suveränt. Det ger mig en grymt skön start på morgonen, ro att slappna av under dagen och sen har jag återigen energi till styrkepasset på kvällen. Dessutom måste jag slå ännu ett slag för morgoncardion, för utöver att bara vara grymt härligt så ger det en förbränning som enligt mig är oslagbar. Med morgoncardio som vana kan jag äta precis allt jag vill och ännu mer utöver det utan att ens behöva reflektera över energiinnehåll. Däremot håller jag alltid koll på näringsinnehåll och mängder, för att inte riskera att hamna på minus någonstans ;) Så för er som kämpar med vikten, en stor del av lösningen stavas MORGONCARDIO!

 

Pallar du inte löpa, så promenera, men sega inte. Ge dig av så snabbt du kan efter du stigit upp, ladda gärna med kaffe, sen bara kör. Glöm den omtalade myten att lågintensiv träning förbränner mer fett än högintensiv. Visst att andelen fett blir någon större vid aerob träning, (60/40 mot ca 50/50) men när du ska träna på morgonen snackar vi inga långdistanspass, utan max en timme, och då kommer du förbränna mer på en timme i hög intensitet än i låg. Så ut och ge gärnet bara! Är du som jag, rädd att springa bort muskelmassa, så häller du i dig en proteinshake innan ;) Håll då bara koll på det totala kaloriintaget med frukosten och resten av dagens måltider så inte de extra tillskotten ger mer än det du gör av med.

 

Själv har jag kört på crosstrainer nu ett par dagar istället för att löpa, då omväxling både är roligt och nödvändigt för att inte dra på sig förslitningar. Kört mellan 30-45min, innan frukost. Sen på em/kvällen har jag 45 min promenad mellan hotellet och gymmet som jag går antingen ena vägen eller båda. Gympasset försöker jag hålla kort och intensivt, så satsar på 45min pass, men ibland blir det 1h.

 

Igår på gymmet var det rätt mycket folk. Fortfarande bara snubbar, men dem är faktiskt ganska roliga att iaktta. I mitt pass supersetade jag två övningar och körde ca 4-5 set av varje, innan jag bytte till två nya. Det för att öka effektiviteten och förkorta längden på passet. Då ville jag ju ha kort vila mellan seten, så när någon av snubbarna använde mina grejer fick jag lov att samsas med dem. Och oj, vad de var tvungna att visa sig stora och starka då plötsligt! Att en brud kom och körde på deras vikter gick visst inte för sig, så de höjde lång över vad de behärskade. Visst, de lyfte sina vikter, men var fanns tekniken?? Och vad gav deras träning?

 

Tyvärr finns ju folk som lyfter alldeles för tungt på alla gym. Men liksom, varför? Känner dem inte? Ser dem inte? De står ju och kollar rakt in i spegeln, så vad tittar de på? Min teknik svajar absolut ibland, när jag höjer mina vikter till mer än jag klarar. Men då kör jag några reps med en halvdan teknik, med siktet att nästa gång går det lite bättre, gången efter bättre ändå, och efter ett tag har jag blivit starkare och den tyngre vikten är då min nya arbetsvikt. Nödvändigt för att komma framåt. Men för dem som håller på och kör utan teknik jämt har jag ingen respekt. Nej, då hyser jag mer respekt för de små pojkarna som låg och pressade 30kg i bänken och körde hantelpress med 6kilos hantlarna, men med en grymt korrekt teknik! Det är dem som lägger kommer göra de riktigt framstegen den dagen de vill bygga muskelmassa!

 

Idag blev det ingen morgoncardio, utan jag åt frukost och begav mig sedan direkt till gymmet för ett benpass. Totalt 5 övningar och 24 set, på 45 min. Därefter 45 promenad hem. Nu ska det bli lunch, och efter det ska jag, (svar nej, jag har inget liv, huh? :-P) tillbaka till gymmet och köra biceps. Hur spenderar man bättre en lördag? :-O haha

 

 

 

 

 

Igår när jag visade mitt nya lilla påhitt på armen för Lotta gav hon ifrån sig ett konstigt ljud följt av ett ”jag kan inte titta!”. Och när jag vaknade imorse blev jag lite förvånad själv, för jag hade ju nästan glömt bort det. Men jag tycker det är fint. Det är ju bara ett smycke och smycken använder ju många. Jag råkar kanske bara gilla att sätta fast mina smycken. Jag menar, tappa dem vore ju onödigt,..

 

Men nog om det nu. Jag gör inte bara dumheter, nej, jag gör en hel del vettigt också. ;) Till exempel så läser jag just nu en bra och intressant, mycket välskriven bok, där följande rader nyligen hoppade över mig:

 

”I rätt miljö kan ett musikaliskt barn växa upp till en världsberömd konsertpianist. Uppväxt i en annan miljö kanske det vuxna barnet får nöja sig med att vissla en snutt på väg till fabriken”

Dessa ord satte igång en tankeverksamhet hos mig. Jag tror absolut på att vår omgivning påverkar hur vi formas som människor, men jag tycker inte det riktigt är så enkelt som att vi kan lägga över allt ansvar, enbart på vår uppväxtmiljö. Nej, som jag ser det har vi en stor del i det själva. Oavsett hur mycket eller lite uppmuntran vi fått tidigare i livet är utveckling något man måste välja. Alltför många lägger band på sina kreativa krafter och hindrar sitt självförverkligande. I många fall tror jag en brist på självförtroende ligger som bromskloss för nya möjligheter, men ibland även den nuvarande livssituationen. Jag fick nämligen ett sms från någon som står mig mycket nära ungefär i samma stund som jag satt med boken. Hon skrev från en plats där alla hennes sinnen finner frid och harmoni och beskrev hur hon ”hör själen prata med mig, i klartext vad jag innerst vill och önskar. Vad som är viktigt och sånt jag trott varit viktigt..”

 

Och det är något jag så väl känner igen. Platser, situationer, möten eller ensamhet, stunder där man genomströmmas av en känsla av närvarande. Nästan som en uppenbarelse. Och detta tror jag är det viktigaste, att hitta dit. Det som har varit är historia, kanske är det bra att gräva i passerad tid när uppgiften är att finna förklaringar, men ändå är det bara nuet vi kan påverka.

 

För mig har denna resa gett mig många återkommande stunder av närvaro i mig själv. Jag har lärt mig och framförallt förstått så mycket nytt om mig själv. Bara en sådan sak som att kunna sitta och läsa en bok har gett mig massor. Bara kunna landa, stänga av omvärlden och försvinna in i en annan värld för en stund. Det ger nya perspektiv, nya ögon att se med när man väl återvänder.

 

Det är alla de här sakerna som gör att jag inte vill hem igen. Till all hets, för jag vet hur lätt jag tappar bort mig själv. Livet känns så rikt just nu.

 

”Det är en sak att lämna en bristfällig miljö, att bryta upp och förändra. Men det är en annan sak att göra sig av med saknaden i hjärtat”

När jag planerat stranddag, men vädergudarna vill annat, ja då kan det gå sisåhär . . .

Som jag skrev tidigare var jag utmanad att slå ett PB innan jag åker härifrån och planen var att göra det i dagens ryggpass. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men ett PB slog jag absolut!

Det var chins som var utmaningen, men jag var så förbannat sugen på mark, så tänkte börja med ett par lyft, bara som uppvärmning,.. dock var det en alldeles för härlig känsla, (ledsen Andreas.. ;-P) så jag lassade på, letade upp en perfekt låt i mp3n, hyperventilerade och mentalfokuserade en stund, sen fasen så lyfte jag. 90kg!! :-D Hell yeah baby! :-D hahaha

 

Men denna gång är det verkligen MIN lägenhet! För här ska bara jag bo. Flyttat idag. Jag måste säga att jag fått in en grym packningsteknik. Ner med skiten i väskan bara, med galgar och aallt, så är det bara hänga upp det igen på nästa ställe ;-D Var en del trassel innan jag fick besked om var jag skulle få hamna, men nu är det klart, jag är på plats, och jag är, ursäkta språket men, sjukt jäkla nöjd!! :-D Nu ska jag bo här tills jag åker tillbaka till Sverige, och dessutom vara helt ledig. Behöver jag säga att jag älskar livet just nu?? ;-D

 

 

Nu väntar ett ryggpass på gymmet och eftersom jag blivit utmanad att slå ett nytt pb så ligger dagens försök på chins. Hade jag fått bestämma hade det blivit mark, men så var inte fallet denna gång ;-P Dessutom går jag i bustankar. Detta kommer inte uppskattas av mamma (;-P) men jag har nya tatueringsplaner. Och jag är såååååå nöjd med tanken i mitt huvud att jag inte kan släppa den, jag vill jag vill jag vill. Och helst på en gång, precis som alltid :-P

 

 

 

Okej, nu har jag alltså semester. Jag är utomlands med mig själv och jag är ledig. Jag kan göra precis vad jag vill. Igår vaknade jag exakt en minut innan klockan normalt skulle ha ringt, precis som jag alltid gör. Dock klev jag inte upp, för jag insåg att jag inte hade något jobb jag behövde gå till. Och faktiskt somnade jag om. Flera gånger. Jag var så otroligt trött. Jag var verkligen trött i hela mig. Drack mitt kaffe, men kände mig ändå inte helt närvarande. Och så fortsatte, liksom lite som i en dvala. Jag mådde inte dåligt, var bara otroligt trött.

 

Dock är saken den, att jag vet, att hade jag jobbat hade jag inte känt mig så. Då hade jag tagit emot mina kunder och kört min vattengympa med samma energi som vanligt. Och anledningen till att jag gjort det är för att jag då helt enkelt inte hade känt efter huruvida jag var trött eller inte. Det är tydligen så jag gör. Och förmodligen desto mer på senaste tiden. Jag blir sällan sjuk, men förr vet jag att jag stannade hemma ibland för jag var lite småkrasslig, eller liksom sådär mittemellan frisk och sjuk, då man kände något var på väg. Men på senare tid har jag bara kört mitt race.

 

Var sjuk en gång i januari då jag åkte på luftrörskatarr eller vad det var och låg totaldeckad i feber i tre dygn och så denna gång för någon vecka sen då jag kollapsade på toaletten och sen sov i nästan ett dygn. Men annars har jag inte varit sjuk och därför bara kört på.

 

Nu funderar jag på hur man finner balansen mellan att känna efter för mycket och att inte känna efter alls? Enligt mig är alltför många lite väl, vad ska vi säga, sensitiva, men så finns ju även dem är hårda som sten tills de kör in sitt eget huvud rakt i väggen. Jag minns under gymnasiet när flera av klasskamraterna avstod danslektionerna pga av halsont, mensvärk, eller kanske en stukad tå, medan vår danslärare kom vare sig hon hade feber eller migrän och gav oss sitt allt trots en värkande hälsporre. Var är man bara allmänt lat och bör ta sig i kragen och var går engagemanget till överdrift och man borde lära sig lyssna på kroppens signaler?

 

Idag har jag inte varit bättre. Men idag var det självförvållat, för jag var ute igår. Först middag i solnedgången på Amadorrés sedan en krogrunda i Puerto Rico. Dock hade jag väldigt trevligt, så det var värt det.

 

Idag har jag tränat bröst på gymmet. Och inför passet hade jag verkligen alla odds emot mig. Ordentlig sömnbrist, en helkass vätskebalans och som om det inte vore nog fick jag även köra utan någon pwo, eftersom jag lyckades hälla min push i en kvarglömd portion chokladprotein, vilket gjorde det hela odugligt. Trots detta fixade jag ingen höjdarpass, men ett helt klart godkänt. Sedan väntade 45min promenad hem, som blev 55min, eftersom jag mer eller mindre gick i sömnen.

 

Men nu har jag ätit lax med sallad, nötter och ägg och har lovat mig själv att komma i säng tidigt ikväll. Tror det nalkas flytt imorgon . . .

 

 

Jahopp.. så var den gjord. Den sista dagen på jobbet på Riviera Beach& Spa hotell i Playa Del Cura, Grand canaria,.. Uhuu, så högtidligt jag fick det att låta :-P

 

 

Jag kommer självklart hänga i krokarna, utnyttja det mesta jag kan under min semester här, men i alla fall så imorse öppnade jag för sista gången, jag har tagit emot mina sista kunder, haft mina sista behandlingar, kört mitt sista vattengympapass, tagit emot mina sista bokningar, sålt mina sista produkter, rullat mina sista handdukar, räknat min sista kassa, skrivit under mina sista kvitton, låst mina sista dörrar. Känns det sorgligt? Tja, kanske lite grann. Men ändå inte, för med själva jobbet känner jag mig färdig. Färdig i alla fall för denna gång. Däremot att jag inom en snar framtid ska lämna denna plats och mitt liv här, det känns mer än sorgligt.

 

 

 

Ändå har jag haft en bra dag. Tränade triceps och mage på hotellets gym på min lunchrast efter vattengympan, sedan körde jag en liten semester-förberedelse i form av helkropps- och ansiktspeeling, mask, tvättade håret och gjorde inpackning och målade om naglarna :) Så, nu är jag redo att bara njuta av min sista tid här :-D Är dock trött så jag ser dubbelt nu ikväll, kan vara brist på kaffe, men haft så ont i min mage att jag försökte dricka lite mindre idag,.. Ska äta middag med tjejerna, sen blir det sängen :) puss och godnatt era stollar hemma =)

 

 

..på jobbet idag. Känns på sätt och vis skönt, men väldigt skumt. Var ju inställd på att jobba iaf nästa vecka också, men säkert hade det inte gjort någon skillnad. Det skulle känts konstigt ändå. Detta har ju varit mitt liv i snart 7månader nu. Så är det helt plötsligt bara slut.

 

Har varit en bra dag, men inte haft överdrivet stressigt. Jag jobbade öppning till stängning, men hade lunch på 2,5 timme så då hann jag både ett 45min axelpass och 40min cardio.

 

På hotellet är det inte mycket folk nu och dem som är här är mest spanskar, så ett par gånger om dagen får man räkna med sura miner och utskällningar av milda eller mindre milda slag, för att man är så otroligt dum att man inte lärt sig språket efter en hel säsong på plats. Men då är det bara att behålla leendet på och yttra ”no comprende, hablo ingles?” och se lite extra snäll ut. Det irriterar dem så de blir alldeles till sig, haha

 

Och utöver det får man fördriva tiden bäst man kan. Personligen har jag rullat handdukar och omorganiserat dem i hyllorna, druckit kaffe, gjort manikyr på mig själv och lackat om naglarna tre gånger, i tre olika mönster och färgkombinationer, vandrat fram och tillbaka i korridoren utan egentliga ärenden, druckit kaffe igen, läst alla tidningar, framlänges, baklänges, upp och ner, druckit ännu mer kaffe,.. Ja, ni förstår, det är ju inte precis så man stressar sönder sig,..

Nu framåt kvällen kom vi dock på att vi kunde använda tiden till något vettigt, så jag min lyckans ost fick mig en Pedikyr av Randy, sedan gav jag Lotta en massage :-D

..en tradition jag hållt vid att fira, men för den skull kan man ju uppvakta sin roomie som råkar gilla ostbågar.. ;-D

Mitt kontrakt skulle gälla till torsdag nästa vecka, 28april. Vi har dock inte ett dugg att göra, så "tyvääärr" så måste jag sluta redan på SÖNDAG! Vilket betyder idag och TVÅ DAGAR TILL på jobbet, sen är det FINIIITOO! :-D

Dessutom har jag fått hemresedatum. De hade inte glömt bort mig, (attans..) men jag är glad ändå. Jag är faktiskt SKITGLAD. Jag kommer få semester. Bara vara.
Jag kommer att stanna här till 7 MAJ!! :-D :-D :-D

..igår var jag med två vänner och åt i Amfi. Så otroligt vackert där att jag blev alldeleas stum, nästan i stil med Mogán. Nästan ;-P

 

Iaf så var vi på en sushirestaurang och hör och häpna, jag åt sushi (!) ;-O långt ifrån alla bitar, men jag smakade dem som såg mest okej ut, och vissa var ju faktiskt riktigt goda :)

 

Idag fyller min roomie år, så jag vaknade tidigt och gjorde en liten briska (okej, jag hade ingen bricka, jag tog en tallrik..) med ljus, ett kort och några små presenter. Man får göra sitt bästa :) Nu väntar några timmars arbete, dock helt utan behandlingar, invigning av nytt vattengympapass (ändrat och lagt till två låtar :-D), ett axelpass på gymmet och sedan middag på Guantanamo ikväll för att fira födelsedagsbarnet och ta farväl av dem som beger sig i veckan.

 

Själv stannar jag kvar ett tag till, hoppas de har glömt bort mig i Sthlm och aldrig skickar någon biljett hem :-D

..vad jag är duktig! Jag har haft en vilodag. En riktig. Utan att något tvingat mig.

Faktiskt vilat hela dagen. Ja, förutom en timme o en kvart i salen imorse då när jag satte ihop ett par nya låtar och finslipade vattengympapasset, då skuttade jag förmodligen bort frukosten, men sen har jag faktiskt bara vilat. :) Solat, druckit kaffe, läst bok och umgåtts med trevligt sällskap :)

När jag läste min utbildning gjorde vi en mall en dag. Det var en mall för hälsa. En kvadrat som var uppdelad i fyra delar, med pilar som pekade åt varsin rubrik. Frisk, Sjuk, Mår bra, Mår dåligt. Så kunde man själv, eller från terapeutroll låta sin patient, utmärka var denne befann sig.

 

Denna mall kom jag att tänka på imorse, och det slog mig då att vår hälsa och vårt välbefinnande till största del handlar om en självupplevd känsla. Vi kan må bra trots att vi av någon diagnos anses vara sjuka, precis som vi kan ”dömas” vara friska, men ändå må dåligt.

Personligen blir jag ofta hjälp av att påminna mig om detta. När jag tycker jag mår dåligt tvingar jag mig själv att försöka sätta ord på varför. När jag sedan gjort det är mitt nästa steg att tänka mig in i en situation som är precis tvärtom och fråga mig om det får mig att må bra? Ibland blir svaret ja, och då måste jag se fundera över hur och vad jag kan ändra för att ta mig dit, men ibland blir svaret nej, för själva anledningen till att jag inte mår bra kan vara för komplex.

 

Och att inte kunna sätta ord på vad felet är ger en känsla av att inte ha kontroll. För hur ska något kunna bli bättre eller hur ska man kunna få hjälp om man inte ens kan tala om vad som är fel? Kontroll, kontroll, alltid den eviga kontroll.

 

Jag tror vi skulle må så mycket bättre om vi släppte lite på den. Vi måste inte alltid veta vad vi gör, vi måste inte veta var vi är påväg eller vad som kommer att ske. Ibland räcker det med att veta vad vi ska göra härnäst.

 

Det vi kan kontrollera är oss själva. Vilka vi är, var vi står. Våra åsikter och värderingar. Men faktum är att jag tror att trots det innebär att gå utanför vår trygghetsmall så bör vi släppa på kontrollen även där. Vi behöver inte alltid veta vilka vi är, för då livet är en ständig utvecklingsprocess kommer avsaknaden av kontroll och struktur bara möjliggöra förändring, förbättring, förnyelse.

Är jag helt ute och cyklar?

 

 

Och jag inte bara gjorde det, jag gjorde det dessutom med dunder och bravader! (heter det så?? :-P) (dunder och bravag? bravåg? haha, jaja :-P)

Jag satte ihop och körde mitt alldeles EGNA vattengympapass! :-D Och jäklar vad självförtroendet i instruktörsrollen fick en knuff framåt, jag älskar detta! :-D

 

 

Jag undrar en sak. Jag funderade över folk som bloggar. När jag startade min blogg var det ju som jag tidigare sagt inte i syfte att egentligen ha en blogg, utan mer för att jag, bekväm av mig som jag var, tyckte resedagboken verkade krånglig och inte orkade sätta mig in i hur den fungerade. Jag var egentligen ”emot” bloggande. Tyckte det verkade väl utlämnande och lite halvt fånigt. Undrade vilket bekräftelsebehov bloggare egentligen led av. Som ni hör, fördomar, fördomar.

 

Men fördomar lider jag inte brist på, och att yttra dem tvekar jag heller inte att göra. Hela poängen med en fördom är ju att få höra andras åsikt om det hela och det kan man ju aldrig få göra om man inte slänger ur sig hur man tänker. Jag gillar att diskutera och jag gillar kritik.

 

Jag kom att tänka på den gången jag skrev ett par rader om min lyckade benträning och min nyinköpta bikini och kompletterade det hela med en bild på en rumpa i string som inte är tillhörde mig. Och vilket ramaskri det blev. Förmodligen hjälpte det till att denna rumpa var ett par storlekar större än min egen. Den uppfattades av en anonym läsare som mycket provocerande.

 

Jag är aldrig ute efter att såra någon, trampa på ömma tår, eller ge någon mindrevärde, men med att provocera ser jag inga problem. Det startar ofta känslor och tankeverksamheter och så länge det inte är av negativ personligt riktat slag så anser jag det bara nyttigt. Vi lever ändå i ett samhälle med yttrandefrihet så den borde vi utnyttja.

 

Så, tillbaka till rumpan, den tillhörde en kvinna och hon var vad i mina ögon skulle heta överviktig. Hade det gjort skillnad om den varit smal och cellulitfri? Eller om den suttit på en man, kanske i stil med denna..? Och i så fall, när jag ändå är igång, bara rent allmänt undrar, hur tänker man när man som man väljer badbyxor i modell STRING?

..att jag inom mig har en snorunge. Och den finns fortfarande kvar. Idag kom den fram igen,..

Klockan var dags för vattengympa och jag var glad. att jag får ha den betyder så mycket och det är liksom det som livar upp mina arbetsdagar. Den ger mig så mycket energi, och hur mycket jag än ger, så får jag det och ännu mer tillbaka. Men idag blev det ingen vattengympa. Min skiva var paj. Riktigt trasig. Den hade legat underst i vagnen där någon ställt i musikanläggningen och var nu i två delar. Och denna skiva finns ingen mer stans. Det var dansken som gav mig den innan hon drog, så att göra en ny finns ingen möjlighet till. Så, det var liksom mitt pass som var i två delar. Och jag blev jätteledsen.

Lotta försökte trösta mig och peppa mig. Sa att det är sånt som händer, att jag kunde ta nån annan musik, improvisera eller göra ett nytt pass. Du klarar det, uppmuntrade hon.

Det vet väl för fan inte du, svarade dumma snorungen och grinade en skvätt.

Sen gick jag hem. Grät lite till, tyckte hela världen var dum och orättvis och så grät jag ännu mer. Bara för en cd skiva! Men jag är så ibland. Jag måste få bryta ihop lite för att sedan ta mig samman och komma starkare tillbaka. Jag såg liksom hur jag inte skulle få ha mer vattengympa sista tiden, att jag bara skulle få sitta inne i receptionen och inte göra ett skit. Och det vill jag inte. Jag vill ju köra!

Såå, imorgon kör jag. Låt det bära eller brista. Jag tar nån annan skiva, så bara kör jag. Går det åt helsike så gör det, men vadå då. Jag kunde varken coren eller powern egentligen, men det gick bra ändå. Och något yogapass hade jag inte heller, det hittade jag på i samma stund som jag började instruera. Improvisation är nyttig skit, och jag kommer att växa enormt i min roll som instruktör. Kommer att finna en trygghet i mig själv.

Hade halva dagen ledig idag, slutade kl ett. Så gick jag hem o tog en dusch, sen åkte jag till arguineagine o shoppade. Tröstshoppade :-P Fick med mig två par träningsbyxor, tre par örhängen, en klocka, två linnen, en skjorta, ett skärp och en topp. Sen åkte jag till gymmet och körde ett ryggpass och sen en promenad hem. Så, nu mår jag bra. Mycket bra. :) Och den där snorungen,.. den är som bortblåst :-P

..det känns som tiden bara springer iväg, rusar ifrån mig, försvinner utan att jag hinner med.

Jag har nu endast max 10 jobbdagar kvar här. På stället som varit mitt jobb och hem i över ett halvår. Det känns jättekonstigt.

Dagen idag började bra, hade ingen behandling bokad så hann köra ett axelpass innan vattengympan, sen en lätt lunch och en promenad på en timme. Men sen har jag bara haft receptionen och ingenting alls att göra. Och då hinner man tänka mycket, nästan för mycket. Funderat över vad jag ska göra hemma sen. Men jag vill egentligen ens inte tänka på det, för jag vill ju inte hem. Min närmsta plan är en tripp till Norge som bär av 12 maj, så blir jag där tills.. ja, tills jag åker tillbaka igen.

 

Men sen då? Sen är det enda som fyller mig ångest. Jag vet jag har min familj och massor med underbara vänner att träffa. Men jag vet också hur snabbt man traskar tillbaka i sina gamla skor, i sina vanor, i vardagen. Jag vet hur lite tid där finns, då de små luckorna snabbt fylls igen med en massa krav och måsten, och om inte det, bara försvinner i intet.

Jag vet hur många vänner jag har som är duktiga på att yttra orden ”vi måste ses snart” men att det bara är en artighetsfras. Sen finns inte tiden. Och jag vet att hemma, så är jag inte ett dugg bättre själv. Jag är precis likadan.

Jag vill inte vara det, och jag vill inte dit. Jag vill stanna här, där jag utöver arbetet rår över min egen tid. Där jag gör det som för stunden faller mig in. Där jag har tid att reflektera, lugn att höra mina egna tankar, möjlighet att känna efter. Och tro det eller ej, uttrymme att bli uttråkad!

 

Men jag måste hem. Jag måste hem en stund, det vet jag ju. Jag har ett liv där med, en lägenhet, och min lilla Rasmus <3 Men jag väljer att se det som ett avtramp till något nytt. Hem och landa, för att sedan ge mig av igen. Var det bär av då vet jag inte. När vet jag inte heller.

 

Vet jag egentligen någonting? Nej, det gör jag ju inte. Är det då någon idé att lägga ner tid på att grubbla och oroa sig? Förmodligen inte. Vad morgondagen bjuder oss på är ännu ingen som vet, den som lever får se. Vad jag behöver träna på är att ta vara på nuet. Tänk att jag behöver sitta och skriva såhär för att inse det.. Om och om igen,..

 

God wont ask you tomorrow what did you think, what did you dream,

what did you want, what did you plan?

God will ask you, what did you do?

 

..bicepspass på min lunch idag. Hade ju faktiskt hela 2h 45min ledigt, så tog bussen dit, träna 50min, sen promenad på 45 min hem. :) Och det blev ett tokbra pass, jag hade styrka jag inte ens visste om, måste varit vilodagarna som gjorde sitt ;-D

Vill förresten klargöra en sak där, jag skrev att man aldrig skulle hoppa sin träning, självklart ska man heller aldrig underskatta vilan. Men tyvärr har alltför många svårt att skilja på ohälsa och ren lathet,.. Jag var dock riktigt dålig, jag förstår det desto mer nu när jag tänker på det i efterhand. Jag låg ändå inne på den där toaletten i nästan tre timmar, och det säger inte min tidsuppfattning mig, jag hade chansat på kanske en halvtimme, vilket betyder att jag inte var helt med i matchen . . .

Men nu mår jag bra :) Hjälpt Lotta att flytta ikväll till hennes nya lägenhet där hon ska bo i sommar och ursäkta mitt ordval men, heeeelsike vilken lya!! Vill ha VILL HA!! :-D Vad tusan fick jag ingen sån för? Nej, jag fick bara ett ruttet hus :-P Dock gillar jag mitt hus, men ändå,.. Sjukt fin!

Imorn är jag ledig och ska åka till praktikant Johan i Inglés :) Ska köra ett pass ihop på gymmet där och sen en sväng till stranden eller nåt. Jag gillar att träna ensam, för oftast är jag som bäst fokuserad då, men sällskap är alltid trevligt och särskilt när man kan utnyttja det som bra passningshjälp ;)

B1 var bra passare . . . <3

..alldeles FRISK igen :-D haha

 

Slutade kl 19.15, men var klar 19.10, då promenerade jag direkt till gymmet, där 19.55, körde 45min triceps, kutade till bussen och hann precis med den, så är tillbaka nu, knappt två timmar senare. Snacka om effektivt! Och snacka om världens bästa medicin, nu mår jag tipptopp igen! :-D

 

Så, dagens bästa hälso-tips; Hoppa aldrig träningen!! :-D

 

..uppdatering för att säga att jag lever. Det gör jag, men det är knappt. Eller, jo, nu känner jag mig okej, men det kan jag inte påstå att jag gjorde igår eller i förrgår.

Jag hade vattengympan som vanligt i tisdags förmiddag och mådde bra, men efteråt började jag må illa och det blev bara värre. Så vid två skulle jag ha en massage, men hamnade istället inne på toaletten. Jag kräks aldrig, alltså, det händer inte, men då gjorde jag det. Sen minns jag inte mycket mer, jag tuppade helt enkelt av där inne och de hittade mig först vid kl 17. Då fick jag åka till en läkare, men av det besöket minns jag inte mycket. Sen kom jag på nåt vänster hem, och sov, hela kvällen, hela natten och i princip hela dagen efter med, förutom ett avbrott för ett läkarbesök de tvingade iväg mig till.

Men ja, nu mår jag bättre. Inte fått i mig alltför mycket att äta, men försöker dricka och åt iaf lite yoghurt igår. Och ja, en proteinshake med förstås :-P Men annars sov jag bara och var riktigt förstörd.

Har bråttom nu, bara en kort kort lunchrast, men jag skriver imorn eller senare ikväll om jag hinner. Planen är dock att ta mig till gymmet trots att jag jobbar stängning och isåfall blir det ingen uppdatering ikväll. Vet det kanske låter osmart, men jag längtar verkligen dit och nu försvann ju både mitt tisdags och onsdagspass och jag börjar känna mig deprimerad. Jag måste ta mig dit, jag bara måste. Sen om jag gör ett skitpass så fine, jag vill bara andas i miljön där. Jag kommer må bättre då, det vet jag :)

Dagens filosofiska tankar hamnade kring viktuppgång. För det är verkligen skillnad på viktuppgång och viktuppgång. Det slog mig då jag ställde mig på vågen idag och råkade ha på mig samma röda träningstopp som jag hade på en bild i dec, vid ett inlägg kallat julformen.

 

Jag vägde då 56kg. Då hade jag ätit min gainer i ca 1,5 månad och var förmodligen ordentligt fylld av vätska. När jag slutade med gainern tappade jag väldigt snabbt nästan allt jag lagt på mig. I dagsläget finns ingen gainer med i bilden, faktiskt knappt inga kolhydrater alls. Ändå väger jag ytterligare nästan 1,5 kilo mer. Och det både känns och syns skillnad. Vid 56 fanns ingen skymt av magrutor, dem var totalt dolda. Nu anas dem igen ;) Fortfarande är jag i en uppbyggnadsfas, så hård kan jag inte kalla mig, men det känns ändå bra. Det känns att kroppen svarar på det jag vill den ska.

 

Dec-10, 56kg              April-11, 57,3kg

 

Så nu är jag glad. Jag vill inte vara nån liten skrutt längre. Jag vill bli stor och stark. Jag vill kunna väga mycket och ändå trivas i mig själv.

 

Låg och läste en tidning tidigare om middagskaoset på kvällarna i barnfamiljer. Det var reportage om två olika mammor, och de hade helt olika åsikter. Då den ena lagade mat från grunden, till största del även ekologiskt och sa att om hennes ungar vägrade äta fick de vara hungriga till frukost så sa den andra mamman att halvfabrikat gillade hon egentligen inte, men ungarna gör ju det, så dem får äta det. Och "ville de inte äta nyttig mat så¨var det ju faktiskt bättre att de åt skit än inget alls". Nu kan det hända att denna mamma använda lite andra ord där i sista citerade meningen, men budskapet stämmer iaf ;-P och hur i h**vete kan man vara så DUM??!! Jag blir så förbannad. På deras matsedel stod följande tre rätter, eftersom det var vad ungarna åt:

 

Makaroner med korv/köttbullar

Pannkakor

Fiskpinnar

 

För det första, makaroner med malda ihoppressade köttslamsor? Har morsan läst på innehållsförteckningen hur mycket i dessa KÖTTbullar som egentligen är kött?? Säkert finns det bättre alternativ även bland köttbullar, men min förhastade slutsats och fördom säger att denna morsa köper dem allra sämsta. För det andra så är pannkakor är ingen mat, pannkakor är en efterrätt, såvida dem inte är havrepannkakor som serveras med  keso, frukt/bär och nötter, men även vid denna rätt har jag bestämt mig att det inte är fallet, utan att det snarare är sylt och grädde på skitpannkakorna.

Och så sist fiskpinnar. Fisk är ju kanon, men fiskpinnar är fasen inte fisk. Fiskpinnar är nån form av slamsor från havet som bäddats in i BRÖD! Hela skiten är ju katastrof, den som hittade på dem borde man tvångsmata med skiten.

 

Jag får ursäkta min aggressivitet i detta inlägg, jag trodde jag skulle kunan dölja den, men det lyckades kanske inget vidare..? :-P Jag blir bara så arg på föräldrar som matar sina ungar med sånt skräp de aldrig ens skulle äta själva. Och desto mer jag inser hur många som har det så, desto tacksammare blir jag mot min egen mamma som lät mig växa upp på naturlig, från grunden lagad, riktig MAT. Tack mamma <3

..idag flyttar jag ur mitt hus. Eller, ja, jag har väl i princip redan gjort det. Hållt på hela morgonen och packat och burit saker. Och det var sorgligt samtidigt som det är bra. Jag gillar mitt hus och kommer att sakna det, men att packa gav mig lite en inblick i hur mycket saker jag har, och hur mycket av det jag inte kommer kunna ta med mig härifrån :-P Dessutom gav det mig lite struktur och ordning.

Nya lägenheten ligger bara ett stenkast iväg. Den är jättefin, men något mörk. Mitt rum är fint och har stora spegelgarderober, men ingen balkong. Däremot har balkongen från vardagsrummet utsikt mot havet. En sån där rent förtrollande utsikt. Ska visa senare :)

Nu måste jag kila, för jag ska hinna promenera till gymmet för ett pass bröst och mage (inte kört mage på veckor :-P) och sen promenera tillbaka hem igen innan lunchen. Och det är tokvarmt ute idag så jag ska packa hela ryggsäcken full av vatten. Återkommer senare :) puss o hej

..har jag reflekterat över idag. Jag har alltid trivts som ledare, i olika sammanhang. I skolan när det var grupparbeten, på arbetsplatser, för barn i dansgrupper, som instruktör i personlig- och gruppträning. Ja, i de flesta sammanhang. För den skull inte sagt att jag har problem med att vara deltagare, nej, ibland tycker jag det är alldeles jätteskönt när någon annan är ledare. När någon annan bär ansvaret, när man blir tillsagt vad man ska göra, när man bara följer instruktioner.

 

Men oftast trivs jag bättre som ledare. När andra följer mig. När jag får tänka till, använda kreativitet och kunskaper, när jag helt enkelt får göra något där jag utvecklas. Dessutom finns det få saker jag finner så roligt och intressant som den påverkan att engagera och inspirera andra människor man får när man är ledare för någon form av grupp.

 

Hur jag hamnade i banan var helt enkelt för jag hade vattengympan idag. Eftersom det är lågsäsong nu blir det allt färre gäster på hotellet, men jag hade lite drygt 20 personer på mitt pass idag.

 

I alla grupper finns det personer som är engagerade och dem som är mindre engagerade. Det finns dem som öppet visar sitt intresse, dem som inte är sena med att uttrycka sitt missnöje och så finns det dem som jag kallar ”stenansikten”. Dem som man liksom inte får grepp om, men som är så otroligt lätt att fastna med i tankarna och på så sätt komma av sig i sin koncentration. Idag hade jag två såna personer på passet och var nära att låta dem distrahera mig. Som ledare för ett träningspass, kanske extra mycket för hotellgäster som är på semester, så vill man så gärna att deltagarna ska vara glada och känna sig nöjda. Surmular kan man ta med en nypa salt, men stenansiktena är svårare. Man vill så gärna lyckas placera huruvida dem är nöjda med bara otroligt fokuserade, eller rent missnöjda och skeptiska.

 

Alla dessa tankar hann jag tänka samtidigt som jag fortsatte mitt pass, men jag hann som tur var även tänka att om jag fortsätter fundera på annat än det jag höll på med så skulle kanske de energiknippena som gav järnet märka det och låta sig påverkas negativt. Så jag fäste helt enkelt blicken och koncentrationen på dem jag kände gav mig uppskattning. Och jag tror det gick hem, för efter passet såg alla nöjda ut. Till och med stenansiktena! :-D Lyckan var total och ¨om möjligt så blev den ännu större när en dam, som för övrigt själv är instruktör i både vattengympa och annan gruppträning, kom fram till mig, tackade för ett bra pass och uttrycker orden:

 

Du är som en vitaminkick!

 

 

Innan jag skriver nåt alls vill jag bara ursäkta min dåliga grammatik, upprepningar och fel ord på fel plats i förgående inlägg. Jag hade så mycket i huvudet jag ville få ut, men satt på en plats som inte precis var ostörd, så jag blev distraherad stup i ett,..

I alla fall,

Idag har varit en dag med mycket känslor. Jag vaknade till en känsla att inte vilja kliva upp alls, så jag lät helt enkelt bli. Inte likt mig alls, jag kliver alltid upp i princip samtidigt som jag slår upp ögonen. Men inte idag. Det dröjde över två timmar.

 

Idag skulle nämligen både Bea, som varit här i två veckor på besök, och Catharina som jag jobbat med och som varit här sen oktober, åka hem. Och det finns få saker jag ogillar så mycket som att säga hejdå. Jag vet inte varför, men jag avskyr det och det är lika illa varje gång.

 

Jag vet att det inte är sista gången vi ses, men när vi blir allt färre kvar av teamet som jobbat säsongen så blir det så påtagligt att denna upplevelse närmar sig sitt slut och det vill jag inte.

 

När de åkt började jag städa i mitt hus. Jag ska flytta ut på måndag, in till Randy, så ska jag bo där i två veckor, sen åker hon också och då kommer jag förmodligen få flytta igen. I alla fall kastade jag hur mycket saker som helst. Det är otroligt hur mycket saker man har, som man egentligen klarar sig lika bra utan. Så började jag packa med och två av väskorna packade jag så jag räknar med att i princip behålla dem så tills jag åker,..

 

Usch, det var en jobbig dag. Jag höll på fram till fyra, men sen gav jag mig av mot gymmet för ett ryggpass. Och det gick bra. Hade tänkt köra ett lite lättare pass, med fler repetitioner och fokus på kontakt, men det blev inte så, för redan i marklyften råkade jag räkna lite fel när jag lassade på och lyfte 10kg mer än jag planerat :-P Och när jag väl börjat köra tungt ville jag så gärna fortsätta, så det blev höjda vikter istället. 5kg plus i både latsen, pullover och sittande rodd :-D Och efter passet spanade jag lite på ryggen och jag tror minsann den är på sin väg att ta sig. I alla fall ser jag små aningar till muckler där under späcket jag fått på köpet. Och fasen så glad jag blir, för är det nåt jag har planer på så är det att bygga en grym rygg! :-D

 

 

Sen blev det en promenad hem i solnedgången, och min promenad till och från gymmet är något av det vackraste jag vet.

 

..

Ibland får man kommentarer som sätter spår. Som etsar sig fast i huvudet där de upprepas som mantran om och om igen. Jag fick en sådan igår.

 

Allt handlar inte bara om dig och din träning

Jag har tänkt på det i natt och jag har tänkt på det hela dagen. Vad mina dagar, mina tankar, mitt liv, handlar om bestämmer ingen annan än jag själv. Det har ingen annan heller rätt i att värdera huruvida det är rätt eller fel.

 

Mitt liv handlar visst om mig själv. Kalla mig egocentrisk om ni vill, det är ett begrepp jag kan relatera till, men för den skull är jag inte egoistisk.

 

Och mitt liv handlar just nu väldigt mycket om min träning. Inte bara, men det står väldigt högt på min prioritetslista. Och det vet dem som känner mig. Detta för att det är ett av de största glädjeämnen jag har och något jag lever för att göra. Något som kan göra den mest dystra, svåra eller jobbiga dag bra. Något som får mig att må bra och hjälper mig att känna kärlek till mig själv, en tillfredställelse och något som sedan underlättar att sedan möta mina medmänniskor med ett vänligt sätt.

 

Jag har inte varit där jag är idag, jag har inte alltid insett de saker jag kan se idag, handlat på ett sätt jag kan nu, Jag har inte alltid agerat och reagerat som jag gör i dagsläget. Och fortfarande är jag inte felfri, det är inget jag strävar efter heller, för det är för mig inget rimligt mål, men jag jobbar med mig själv, och jag gör det varje dag.

 

Det är därför det gör så ont med kommentarer av värderande slag, kommentarer om hur jag är, hur jag tänker, vad jag gör, som inte alls stämmer överens med den bild jag har av mig själv. Jag fick höra så många saker på en gång igår och de träffade alla så hårt. Jag kände mig så missförstådd. Och saken är den att jag inte riktigt vet hur jag ska ta åt mig, eftersom det handlade om saker jag aldrig hört av någon annan förut. Och jag tycker jag brukar omge mig av vänner och personer som är uppriktiga och inte håller inne med sina åsikter.

 

Allt handlade inte om träning, men för att återgå till det så är det som sagt en stor del av mitt liv. Det tar mycket av mina tankar och jag vet att det är det jag pratar om mest, till allt och alla. Varför? Jo, för att det är det som intresserar mig. Det finns saker i mitt liv jag värderar lika högt, men dem är få. Ett förhållande skulle tillexempel aldrig få gå före min träning. En partner med krav om kompromiss på den biten skulle jag aldrig acceptera. Och det är en av de stora anledningarna till att jag inte har något förhållande. Jag gillar inte när någon annan försöker bestämma över min tid. I slutänden blir det aldrig bra, det vet jag sedan så många gånger förr.

 

Och vad gäller vänner, så ursäkta om jag pratar mycket om mig själv. Det vet jag att jag gör. Men be mig hålla tyst så gör jag det. Vill du inget höra, så låt i så fall bli att fråga mig saker, för får jag en fråga så tar jag det som att du är intresserad, och då svarar jag. Men kom inte och anklaga mig för att vara självupptagen och ge mig dåligt samvete för att jag inte ställer just de frågorna du vill jag att ska ställa. Jag är ingen tankeläsare, så berätta istället det du vill, för berättar du så lyssnar jag. Säkert har jag brister, men det har vi alla, och jag har inte anmält mig till någon nominering av Best friends Award 2011. Var min vän om du tycker om mig, annars låter du bli.

 

Samma gäller mig blogg. Jag skriver om det jag känner för. Det är helt offentligt, så får den som vill läsa, varsågod, för den det inte passar, läs något annat.

 

Jag är bara den jag är. Det enda jag kan och det enda jag vill. Det enda jag någonsin tänker vara. Att ställa krav på mig är ingen idé. Jag ställer krav på mig själv och det är de enda krav jag godkänner. Att försöka ändra på mig kommer inte tjäna någonting till. Jag kommer bara finna dig som ett störande moment och göra allt jag kan för att undvika dig.

 

Mitt enda råd är att du umgås med dem du gillar. Visa dem din uppskattning. Resten gör du bäst i att lämna ifred.

 

..och det finns få saker som ger mer energi! I love it :-D

..och brukar inte, blogga på nån annan dator än min egen, men den är hemma just nu och jag sitter på hotellet och tänker för ovanlighetensskull slänga upp ett par rader ändå.

Idag har varit en bra, men lång och händelserik dag. Jag fick en massa besked på en gång och stunden innan jag hinner sortera dem i mitt eget huvud blir alltid jobbig. Men nu känns det bättre. Jag kommer att vara tvungen att flytta ur mitt hus i början av nästa vecka. Så ska jag bo med en av de andra tjejerna i två veckor och sedan flytta igen, den gången in på hotellet. Blir ett jäkla stök med grejerna, men å andra sidan gör det inget, då kan jag lämna en del nerpackat så blir det mindre besvär den dagen jag väl ska hem.. Man får liksom vända på det som känns besvärligt så man drar det till sin fördel på något vis. Det tränar jag på varje dag.

På träningsschemat stod det biceps idag och jag fick inte med mig Bea, så körde själv. Och även där använde jag trasslet i mitt huvud till nåt positivt, nämligen att ge allt vad jag hade i mitt pass. Höjde med 1kg på vardera hantel i hammercurlen och med 2,5kg på stången i stående bicepscurl. Jag är nöjd :)

Så blev det dessutom promenad hem, i solnedgången, och efter en sån stund kan man inte vara stressad, man kan inte vara ledsen eller irriterad. Man kan inte annat än må bra <3

Åka hem-ångesten.

Jag vet det fortfarande är ett par veckor til hemresa, men det närmar sig och tiden går alldeles för fort. Jag gillar mitt liv här nu, jag trivs bättre än någonsin och jag skulle göra vad som helst för att få stanna tiden lite. Litegrann. Jag har fått höra det många gånger nu att platsen finns kvar, men det här finns inte kvar. Mitt liv, min tillvaro, här och nu. Det är en period som är begränsad och som aldrig kommer igen. Som inte går att återskapa. Och det skrämmer mig. Ofta är jag nyfiken inför nya saker, nya utmaningar och prövningar. Men att åka hem känns inte som något sådant, det känns som ett steg bakåt, ett jäkligt stort steg bakåt.

..har vi haft mer än en gång under tiden Bea varit här. Jättemysigt :) Igår fortsatte vi även kvällen med en sväng till Puerto Rico.

..att jag skulle ta mig ett dopp. Och ja,.. jag doppade ju faktiskt fötterna . . .