..har jag reflekterat över idag. Jag har alltid trivts som ledare, i olika sammanhang. I skolan när det var grupparbeten, på arbetsplatser, för barn i dansgrupper, som instruktör i personlig- och gruppträning. Ja, i de flesta sammanhang. För den skull inte sagt att jag har problem med att vara deltagare, nej, ibland tycker jag det är alldeles jätteskönt när någon annan är ledare. När någon annan bär ansvaret, när man blir tillsagt vad man ska göra, när man bara följer instruktioner.

 

Men oftast trivs jag bättre som ledare. När andra följer mig. När jag får tänka till, använda kreativitet och kunskaper, när jag helt enkelt får göra något där jag utvecklas. Dessutom finns det få saker jag finner så roligt och intressant som den påverkan att engagera och inspirera andra människor man får när man är ledare för någon form av grupp.

 

Hur jag hamnade i banan var helt enkelt för jag hade vattengympan idag. Eftersom det är lågsäsong nu blir det allt färre gäster på hotellet, men jag hade lite drygt 20 personer på mitt pass idag.

 

I alla grupper finns det personer som är engagerade och dem som är mindre engagerade. Det finns dem som öppet visar sitt intresse, dem som inte är sena med att uttrycka sitt missnöje och så finns det dem som jag kallar ”stenansikten”. Dem som man liksom inte får grepp om, men som är så otroligt lätt att fastna med i tankarna och på så sätt komma av sig i sin koncentration. Idag hade jag två såna personer på passet och var nära att låta dem distrahera mig. Som ledare för ett träningspass, kanske extra mycket för hotellgäster som är på semester, så vill man så gärna att deltagarna ska vara glada och känna sig nöjda. Surmular kan man ta med en nypa salt, men stenansiktena är svårare. Man vill så gärna lyckas placera huruvida dem är nöjda med bara otroligt fokuserade, eller rent missnöjda och skeptiska.

 

Alla dessa tankar hann jag tänka samtidigt som jag fortsatte mitt pass, men jag hann som tur var även tänka att om jag fortsätter fundera på annat än det jag höll på med så skulle kanske de energiknippena som gav järnet märka det och låta sig påverkas negativt. Så jag fäste helt enkelt blicken och koncentrationen på dem jag kände gav mig uppskattning. Och jag tror det gick hem, för efter passet såg alla nöjda ut. Till och med stenansiktena! :-D Lyckan var total och ¨om möjligt så blev den ännu större när en dam, som för övrigt själv är instruktör i både vattengympa och annan gruppträning, kom fram till mig, tackade för ett bra pass och uttrycker orden:

 

Du är som en vitaminkick!