Okej, nu har jag alltså semester. Jag är utomlands med mig själv och jag är ledig. Jag kan göra precis vad jag vill. Igår vaknade jag exakt en minut innan klockan normalt skulle ha ringt, precis som jag alltid gör. Dock klev jag inte upp, för jag insåg att jag inte hade något jobb jag behövde gå till. Och faktiskt somnade jag om. Flera gånger. Jag var så otroligt trött. Jag var verkligen trött i hela mig. Drack mitt kaffe, men kände mig ändå inte helt närvarande. Och så fortsatte, liksom lite som i en dvala. Jag mådde inte dåligt, var bara otroligt trött.

Dock är saken den, att jag vet, att hade jag jobbat hade jag inte känt mig så. Då hade jag tagit emot mina kunder och kört min vattengympa med samma energi som vanligt. Och anledningen till att jag gjort det är för att jag då helt enkelt inte hade känt efter huruvida jag var trött eller inte. Det är tydligen så jag gör. Och förmodligen desto mer på senaste tiden. Jag blir sällan sjuk, men förr vet jag att jag stannade hemma ibland för jag var lite småkrasslig, eller liksom sådär mittemellan frisk och sjuk, då man kände något var på väg. Men på senare tid har jag bara kört mitt race.

Var sjuk en gång i januari då jag åkte på luftrörskatarr eller vad det var och låg totaldeckad i feber i tre dygn och så denna gång för någon vecka sen då jag kollapsade på toaletten och sen sov i nästan ett dygn. Men annars har jag inte varit sjuk och därför bara kört på.

Nu funderar jag på hur man finner balansen mellan att känna efter för mycket och att inte känna efter alls? Enligt mig är alltför många lite väl, vad ska vi säga, sensitiva, men så finns ju även dem är hårda som sten tills de kör in sitt eget huvud rakt i väggen. Jag minns under gymnasiet när flera av klasskamraterna avstod danslektionerna pga av halsont, mensvärk, eller kanske en stukad tå, medan vår danslärare kom vare sig hon hade feber eller migrän och gav oss sitt allt trots en värkande hälsporre. Var är man bara allmänt lat och bör ta sig i kragen och var går engagemanget till överdrift och man borde lära sig lyssna på kroppens signaler?

Idag har jag inte varit bättre. Men idag var det självförvållat, för jag var ute igår. Först middag i solnedgången på Amadorrés sedan en krogrunda i Puerto Rico. Dock hade jag väldigt trevligt, så det var värt det.

Idag har jag tränat bröst på gymmet. Och inför passet hade jag verkligen alla odds emot mig. Ordentlig sömnbrist, en helkass vätskebalans och som om det inte vore nog fick jag även köra utan någon pwo, eftersom jag lyckades hälla min push i en kvarglömd portion chokladprotein, vilket gjorde det hela odugligt. Trots detta fixade jag ingen höjdarpass, men ett helt klart godkänt. Sedan väntade 45min promenad hem, som blev 55min, eftersom jag mer eller mindre gick i sömnen.

Men nu har jag ätit lax med sallad, nötter och ägg och har lovat mig själv att komma i säng tidigt ikväll. Tror det nalkas flytt imorgon . . .