..en egen måne. Många gånger. En plats att rymma iväg till för att finna lugn och harmoni. En plats där huvudet kunde få ro och tankar bara kunde passera, inte behövdes reflekteras över. Fortfarande låter idéen vacker. Men jag behöver ingen måne längre. Jag har funnit det jag sökte, här. Jag vet inte hur det började. Jo, jag la mig på en gräsmatta en dag på väg hem från gymmet. En så enkel sak, som gav mig så mycket. Att bara ligga och titta rakt upp på himlen och låta tankarna och känslorna passera precis som molnen. Så nu har jag gjort det fler gånger. Legat på gräsmattor och tittat rakt upp. Eller rakt fram. Eller ingenstans alls.

Idag var det en dag med mycket intryck. Efter nästan åtta timmar i kassan är huvudet ganska rörigt och mosigt. Så jag gick en promenad med en vän, och nånstans halvvägs la vi oss på en gräsmatta och låg där tills det blev mörkt. Det var nog det bästa som kunde gjorts. Jag mår så bra nu. Så himla jättebra. Så gick vi under träd där det fallit en massa höstlöv och jag fyllde jag mina fickor fulla med av dessa löv. Jag har insett hur länge jag kommer att vara borta och hur mycket vackert jag missar här som jag vill ha med mig. Men sen insåg jag att hösten går att bära med sig inom sig, precis som julen och allt det andra, så jag kastade mina höstlöv över oss istället och log inombords när dem föll ner i ansiktet på mig.

Ibland dyker det upp männsikor i ens liv som man tycker om så otroligt mycket redan på en gång. Men så är man påväg åt olika håll, eller har något annat som gör att man skiljs åt nästan lika snabbt som man träffades. När det händer känns det så tråkigt, man vill ju helst behålla dem för alltid. Men jag tror ändå på min filosofi, att livet har räknat ut det hela redan. Antingen ska man lära sig något, bara av den korta tid man får, eller också ses man igen, när tiden är redo för det. Och blir det så, så är det för att blir tusen gånger bättre. Jag tror för att jag tror, och jag tror för att jag måste tro.

Det finns en mening med alltihop <3