..inte ens det, tills jag beger mig. Jag och väskan. Ut i vida världen. Eller, njaa, inte riktigt. Till Arlanda att börja med. Sen till Madrid, sover där en natt, sen vidare till Brasilien på fredag. Jag började precis inse det, jag skrev nämligen ut min biljett. Weird.

Idag har varit en minst sagd känslosam dag. Jag har gått och stängt inne en massa känslor hela dagen, jag ville liksom göra klart allt jag var tvungen att hinna innan jag bröt ihop. Det gjorde jag med. Nästan. Jag hann inte handla. Det fick jag göra med röda ögon. Dem tittade konstigt på mig. Då grät jag lite till.

Jag blev jätteful. Jag lovar. Alltså jätteful. Så ful att när jag kom till mamma tittade hon på mig och sa oj, jag har nog aldrig sett dig se så sliten ut, du ser ut att ha åldrats massor. Tack för komplimangen mamma. :-P Tyvärr kunde jag inte annat än instämma när jag mötte min spegelbild,..

Det var jobbigt som tusan att lämna mitt hem, att kasta in nyckeln genom brevinkastet var hemskt. Då kunde jag ju inte ångra mig, för jag kunde ju inte ens komma in. Men när jag kom hit kändes det bättre på en gång. Jag har ju ett hem här. Hela världen kan vara mitt hem, för hemma är en känsla.

Och jag har så mycket att se fram emot. Så mycket fantastiskt jag ska få uppleva. Jag har bara saker att glädjas för. Men jag var tvungen att få bryta ihop en stund för att ta mig samman. Så var jag hungrig med. Hade ätit alldeles för lite. Men nu, en ostkaka senare, är jag mätt och belåten :) köpte två, så jag ska ha en på tåget imorn med ;-P Så är jag jätteövertrött. Sovit på tok för lite sista tiden. Då blir man en sån ledsen filur.

Ja, egentligen har jag hur mycket som helst inom mig jag skulle vilja skriva nu, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har fortfarande saker att ordna, och så måste jag hinna vila en stund innan jag är uppe igen.

Om jag hinner eller har möjlighet att uppdatera nåt imorn vet jag inte, men om inte så snälla, var rädda om er hemma och var rädda om varandra. Sprid mycket kärlek och bjud omvärlden på ert leende. Låt aldrig gårdagen tynga er, utan ge varje ny dag en chans. Oroa er inte för morgondagen, utan lev i och påverka det enda som är möjligt, nuet.

Jag kommer skänka er både en och två tankar och inom mig finns ni med mig.

Avstånd är bara fysiska <3


Med kärlek, Lisah