..i mig. Det har jag insett nu. I förra veckans benpass lastade vi 200kg i benpressen och jag tog i och trodde det var tungt. Idag lastade Mr S 320kg på samma benpress. Till mig. Jag räknade dem själv. Åtta stycken 20kgs på varje sida. Jag räknade dem, men jag tänkte inte. Jag bara körde. För jag litade så på att karln som sttod bredvid mig visste vad han höll på med. Och när han trodde på mig var jag ju tvungen att tro på mig också. Och visst fasen satt det.

Jag skrek lite i hackliften, ville gråta i bensparken, stod och skakade i vadpressen, men mellan seten skuttade jag omkring som den överenergiska kyckling jag är och mitt hat till Mr S var ren kärlek varje gång jag faktiskt klarat det där omöjliga. Jag har aldrig i mitt liv gjort ett liknande benpass. Men jag kommer definitivt göra det igen. Det finns liksom inga steg bakåt på den väg jag hoppat på nu. Jag ska fortsätta träna med denna fantastiska person.

När kör vi igen? Söndag? frågade han efter passet

Öhh,.. söndag, som imorgon?

"Ja, det finns inget att vänta på. Muskler bygger sig inte av sig sjäva"


Rakt på sak bara, precis som det ska va. Fy fasen vad jag har hittat hem.