..inte kände som jag gjorde. Jag skulle vilja skriva tusen saker, men plötsligt kan jag inte. Allt sånt som förut bara rann ur mig utan att jag tänkte, fastnar nu och måste igenom en sil, där hålen är alltför små för ens hälften att komma igenom.

Jag försöker inte vara lurig och skriva så att ingen ska förstå, men jag bara vet inte hur jag ska uttrycka mig alla gånger.

Igår blev det ett benpass som jag tyckte fungerade bra. Benspark var inga problem, och inte heller legcurl, raka marklyft gick okej, så körde jag utfall med hantlar ,in- och utsida i gynstolarna och vader i smithen. DEt fick liksom bli det som var möjligt. Sen lite mage på det, bara för att min mage var så snäll igår. Idag är den inte alls lika omtyckt. Ser ut som en stor deg och jag hatar det, men det är mitt eget fel, för jag vet precis vad jag gjort för fel. Och det där är det värsta. DEn dumma magen. Magen, som ska göra att det känna som man lagt på sig 5 kilo över en natt. Eller tappat lika mycket om det är åt andra hållet. Min mage pallar inte för mycket kolhydrater, då blir den en ballong. Men framförallt så klarar den inte av att äta ett helt kylskåp innan den ska gå och sova. Låt bli det då, tänker ni väl nu. Och jo tack, jag försöker göra det. Men ibland händer det ändå. Jag vet inte varför. Jag är väl förmodligen inte frisk i huvudet.

Och så blev det igår. Därför mår jag illa idag. Och den formen som kändes bra igår känns som bortblåst idag. Och sånt spökar i huvudet. Kan göra mig på ett humör jag inte gillar hela dagen. För jag går omkring och tror jag är på ett sätt jag egentligen vet att jag inte är. Jag vet inte varför jag delar med mig av detta nu, kanske för att den som är likadan ska veta att den inte är ensam. Så ensam som jag kan tro att jag är.Jag är inte perfekt någonstans. Jag försöker leva som jag lär, men ibland predikar jag för andra om saker jag inte klarar själv. Jag är ändå bara människa jag med.


Dock kändes så mycket väldigt annorlunda när jag var iväg. Den ångest som påminner sig här hemma liksom fanns inte. Vilket gör att jag längtar så mycket bort igen. Jag flyr inte från mig själv, men jag växte mig så mycket starkare borta på egen hand. Och det finns så mycket jag har kvar att lära mig, om mig själv, att jag vill få fortsätta där jag slutade.  Jag kommer såklart sakna er här hemma, precis som jag gjorde när jag var på GC, men som jag kände redan därifrån så har ni ert liv och jag har mitt. Jag finner det inte tillräckligt det jag får här. Jag gillar mitt jobb, mitt gym, min lägenhet, mitt liv. Men dagarna går liksom hand i hand och jag är alltför rädd att tiden bara ska passera som en enda likadan period, fylld av saker jag inte ens kommer att minnas. Livet känns för kort. Och eftersom jag har en känsla av att någon där uppe vill ha mitt kortare ändå, så vill jag ta vara på det jag kan. Leva så länge jag lever.

Jag snackar mycket skit. Snurrar in mig mycket i mina egna tankar. Uttrycker saker som här är totalt meningslösa. Jag märker det själv. Men nu är dem skrivna och huvudet kanske något klarare. Jag skriver fortfarande för min egen skull. Därför låter jag det stå kvar. Blir ett sätt att minnas och lära. Men nu måste jag sluta, ta mig iväg för ett axelpass.

Håll motivationen uppe och låt solen lysa inom er när himlen är grå. <3'