..vara den som klagar, som gnäller eller är negativ.

Det är inte jag.

Jag har dåliga dagar, precis som alla andra. Jag är verkligen inget undantag. Men jag väljer ofta att låta bli att uttrycka när jag känner mig mindre positiv. Inte för att verka perfekt, utan för att jag bara finner det onödigt. Pessismism smittar nämligen av sig.

Just nu är därför egentligen ett sånt tillfälle jag borde hålla tyst, för just nu känns tillvaron allt annat än rolig. Jag kan ju inte träna. Det gör bara så förbannat ont. Och det är inte värre nu för att någon sagt till mig att ta det lugnt, jag känner ju samma sak själv. Jag gick till gymmet idag, men fick ge upp och åka tillbaka hem. Det funkar inte. Huvudet trycker som om det inte finns tillräckligt med plats där inne och att hjärnan vuxit tror jag inte på.

Men jag insåg idag när jag förstod att jag måste ta det lugnt ett par dar, att jag har ju inget liv då. På riktigt. Jag planerar ju mina dagar efter träningen, det är det enda vettiga jag gör. Jag får mitt jobbschema så jag vet vilken tid som "försvinner", därefter skriver jag in mina pass, vilka dagar jag ska träna vad och när, därefter planerar jag in måltiderna, vad jag ska äta på jobbet, mellanmål, före och efter träningen, vad jag måste förbereda, ta med mig, vad jag ska packa. Först därefter ser jag om det finns tid kvar för något annat. Träffa vänner, familjen, en sväng på stan, en fika,.. Det är min prioritetsordning och kanske är jag dum, men det är så jag gör, så jag lever, så jag själv valt att leva. För det är så jag mår bra. När jag själv får bestämma över min tid, när jag sätter mina egna krav före andras.

Därför gör vilodagar mig bara rastlös. Jag vet inte vad jag ska göra. En kan jag med enkelhet fördriva, för alltid finns så många "måsten" att ta tag i, och så får jag tid att träffa dem jag vill. Men när det ska vara flera, och dem ska vara ofrivilliga, då är det inte kul. Nej, det var inte roligt alls.

Förbannade jäkla benpress. Eller också förbannade jäkla mig. För säkert är det bara mitt eget fel. Jag borde säkert ha andats bättre eller något. Men det är inte så lätt, när viktena som ligger på är fler än man kan räkna till, och känslan inom en är en beslutsamhet blandad med en släng dödsångest. Då tänkte jag inte, fastän jag kanske borde ha gjort det, att det viktigaste var att andas, andas, andas,..

Allt jag ville var ju att bygga ben.