..den kommer. Snabbare nu. Igår gjorde jag mitt yttersta för att lämna hela livet utanför i samma stund som jag klev nerför trappan till gymmet. Och jag tror det lyckades ganska bra, för jag kände mig mycket mer fokuserad, och det enda som för mig fanns där inne var jag och min rygg och Mr S. Alla dem andra kopplade jag bort. Trots att jag inte hade mina lurar i öronen, trots att deras röster fanns i rummet och ljud omkring mig, så hörde jag dem inte. Jag hörde bara det jag skulle. Mina instruktioner och uppmaningar som blivit till mantran

Det sitter bara i huvudet, Lisah

Fokusera, tänk muskel

Smärta går att tänka bort

Muskler bygger sig inte av sig själva


Han är så klok. Så bra. Ibland blir jag förbannad, som igår när jag efter ett set vader säger att ajajaj det gör ooont och får som svar "Hur kan man ha ont i något som inte finns?"
I såna stunder vill jag bara ge min vän en stor smäll. Men bara i någon sekund, för sen inser jag, att skulle han bara säga att allt jag gör är bra, då skulle jag nöja mig med det och inget mer. När han däremot kommer med sina spydigheter så väcker det mitt jävlar anamma att allt visa honom. Och det är då jag tvingas utmana mig själv och bättrar mig.

Och så förstår han. Alltihop. Till och med det jag inte berättat. Och min oro, den tar han på allvar. Så var denna människa kommit ifrån nu helt plötsligt förstår jag inte, men jag är så otroligt tacksam.

Idag är det dags för ben, och inget annat än ben. Nu tänker jag bara ben. I samma stund som jag slog upp ögonen tänkte jag ben. Mina träningspass är ju dagens höjdpunkt, så då måste jag ju vara där och då. Inte låta något utanför stjäla uppmärksamhet av den timmen. Så, fokus fokus. Och fasen så kul det är, för all denna mentala träning behöver jag verkligen. Det gör mig så mycket starkare, i alla andra sammanhang också.

Tre månader, vad kan jag åstadkomma under den tiden? Jag är förväntansfull att ta reda på det :)