Jag förstår

Jag förstår ni tycker jag överreagerar som låter mig träffas så hårt.
Det är som ni säger, bara ett brev. Bara en kallelse. Ett återbesök, som inte behöver betyda någonting.

Jag förstår att ni inte förstår.

Jag minns att ni brydde er när det hände.
Jag minns erat stöd, er omtanke och all er oro.
Jag minns det och jag uppskattar det än.

Men det är inom mig känslorna finns kvar.
Det är jag som varje dag tvingas bli påmind av att se min kropp prydd av små ärr.
Det är jag som minns smärtan av operationerna, alla besöken och återbesöken på sjukhuset.
Det är jag som får frågan varför jag bär ett så fult halsband, samtidigt som jag känner smärtan som fortfarande är kvar.
Det är jag som tog emot alla brev, alla provsvar, alla kalla kommentarer av oempatiska läkare.

Jag är inte rädd och tar inte ut fan i förskott, men det är jag som påminns, som känner känslan av att behöva uppleva allt det jag försökt förtränga en gång till.

Jag förstår att den enda som kan förstå är jag själv

Jag förstår, känner och vet... Ingen går oberörd igenom det du passerat, någonstans tar känslorna vägen, ibland blir de en hård liten knut som skaver och gör sig påmind som värk och olust, ibland öppnar den sig och allt kommer tillbaka i form av minnen och känslor som gör ont och tar kraft. En brev öppnade såret där sårskorpan ännu är tunn. Lisah du visar din styrka här; du uttrycker det du känner, du medvetandegör din smärta, som jag ser det är det vägen till att läka alla sår. Både de inom oss och de utanpå.

Kramar mamma<3

<3 <3 <3