Igår tänkte jag på hur det kommer bli den dagen vi måste åka tillbaka till Sverige. Jag tänkte att fy fan vad jobbigt att behöva packa ihop allt skit jag drog med mig, plus allt det jag kommer hinna dra på mig på sju månader här. Det var ingen rolig tanke, så jag funderade på att aldrig åka hem igen..

Sen idag var det som kronan bara vänt. Jag ville bara HEM. Ville inte vara kvar en minut. Ville inte mer. Jag masserade med tårar i ögonen och ville ringa dig mamma, och er, vänner.. Lät dock bli för jag hatar att stå i den dumma telefonautomaten och den bara äter mina pengar och bryter mina samtal trots jag har så mycket mer att säga.

Hade också väldigt tajt med tid mellan mina behandlingar, så hann inte med något mellanmål, så när klockan var halv fyra och dags för lunch var jag väldigt låg. Så fanns där ingen mat till mig. Bara pasta och kött och sallad utan någon tonfisk. Så snällt gick jag in i köket för att be om nåt att äta, men igen där. Så gick jag ut igen och bad om hjälp, men nån sådan fanns inte. Så blev jag tillsagd att antingen vänta tjugo minuter eller gå hem och äta. Gå hem, kanske behöva handla, fixa mat och hinna äta den skulle ta längre tid än jag hade, så jag bestämde mig för att vänta och gick ut min promenad innan maten istället för efter. Så kom jag tillbaka och då fick jag mat. En stor och jättegod kycklingsallad på en tallrik jag såg var från fina resturangen på övervåningen. Och till den en mördarblick och orden "leave your plate upstairs when you´re finish".

Med andra ord fruktansvärt ickepopulärt. Och jag vet ju det. Jag vet hur förbannat besvärligt de tycker det är att jag inte äter allt som serveras. jag vet vilket jätteproblem jag är för dem och hur mycket jag ställer till det.

Men jag har inte bett om att bli placerad just här!!

Jag trivs jättebra och är jättenöjd, men under intervjun frågade de mig om jag hade nån allergi och jag förklarade att jag var glutenintolerant och inte åt annat kött än kyckling och fisk. Och svaret var att "på vissa ställen kan det vara problem, men på vissa inte alls, så det ska vi ha i åtanke" Så var försvann den åtanken??

Uppenbart är iaf att den försvann, för när jag kom tillbaka in till jobbet sen pratade vi lite och visst uppskattar jag uppriktighet, men orden "hade vi vetat detta innan du kom, hade du aldrig varit välkommen" var inte jätteroliga att höra . . .



Jag förstår inte hur svårt det kan vara... Jag har gått med på att äta endast det de andra har som tillbehör, sallad med små bitar av fisk, till lunch, varje dag, i över en månads tid. Inte gnällt och ställ in mig på att göra det resterande kommande halvåret också. Gått med på att de dagar salladen bara innehåller grönsaker själv gå in till köket och tigga mat, sedan låta min enda lediga stund på dagen gå till att vänta på att få nåt att äta. Ändå är jag ett jätteproblem. Förslag på lösning var att jag själv skulle handla med mig mat, och äta OM där inte finns nåt till mig. Jo men visst va. Jag jobbar för mat och boende. Då tänker jag inte lägga den skitsumma som blir kvar på att köpa min egen lunch. Räcker med att jag köper frukost, kaffe, vatten och en jäkla massa mellanmål.

Innan lunchen var jag ledsen. Efter lunchen var jag förbannad.

Och direkt efter jobbet satte jag mig på bussen till gymmet. Med musiken på högsta volym i öronen. Jag kan helt ärligt säga, att hade det inte varit för att jag hittat det stället här, som jag trivs på och kan rymma undan till, då skulle jag dra. Då skulle jag inte tveka en sekund. För att vara på ett ställe man inte är välkommen är inte min stil.

Men på gymmet var det toppen. Jag känner mig välkommen och jag trivs förbannat bra. Jag ville inte åka därifrån. Jag ville lägga mig i ett hörn och sova kvar. Eller bara sitta kvar på trappen utanför hela kvällen, hela natten, tills det skulle öppna igen imorgon bitti. Fick jag skulle jag flytta dit.

Men jag biter ihop. Jag klarar det här. Jag ska maila dem i Sthlm nu och fråga vad jag har för rättigheter egentligen.. Och imorgon är en ny dag. Med ett nytt tillfälle att få åka till mitt gym . . . <3