..må det ha varit att rensa bland de gamla sakerna. Men det gav även minnen och känslor om ärren som finns där. Varför de finns där. Jag fortsatte till sent igårkväll och kom till en massa högar med papper, och där låg dem, som brev på posten. För det var så de kom. Kallelser och provresultat och nya kallelser igen. I en karusell som snurrade sin egen bana. Jag vet inte varför jag skriver om det nu eller här, kanske just det att jag lite lade locket på, aldrig riktigt pratat om det mer än att försökt skämta bort det. Men nu, precis ett år senare känns det som det fått tillräckligt med tid att mogna.

Jag var inte rädd, det är jag inte nu heller. Jag visste ju, och jag vet jag sa det, var bara ingen som lyssnade eller trodde mig. Däremot, så gjorde det fruktansvärt ont. Och det gör det fortfarande.
Men mycket går att dölja med ett leende <3



"...sed cicatrix in animo Manet"