..för i samma stund som jag klev upp knackade det på dörren och lägenheten invaderades av hantverkare. Badrummet ska renoveras, så de satte igång och rev skiten. Ett jäkla oväsen, så min morgonkaffestund blev kort, istället gav jag mig ut på en springtur. :) Kände inte för att tokspringa utan längtade bara efter en sån lagom behaglig sväng. 45 min blev det :)

Det är så med träning för mig, att jag gör det för att jag tycker om det. Jag mår bra av det och jag tycker det är roligt. Självklart vill jag ständigt bli bättre. Jag vill lyfta tyngre på gymmet och de gånger jag springer för tränings skull så vill jag kunna springa fortare och längre. Men jag tränar för min egen skull, av egen vilja och inte av en ångest som styr mig.

Dock har det inte alltid varit så, och det slog mig häromdagen när jag hade varit ute och sprungit och tog mig en chokladbit till min kopp kaffe. Det gjorde jag för jag var sugen på en chokladbit, ingen eftertanke på det. Så pratade jag med en vän som slänger ur sig kommentaren "nödvändigt att springa om du ändå ska sitta och äta choklad efteråt"

Och då mindes jag känslan, hur det var förut. Och hur många gånger jag fått liknande kommentarer. Och hur otroligt tråkigt det är att höra dem, att förstå att det faktiskt är så andra tänker. Att de tror att den enda anledningen att jag hänger på gymmet mer eller mindre varenda dag och knyter på mig löparskorna flera dagar i veckan är för att hålla mig smal. Och att de säkert även tror jag får ångest när jag suttit och fikat så att träningen jag gör nästa dag är för att förbränna "onyttigheterna" jag stoppat i mig.

Jag äter bra, bra mat och inte mycket skräp. Men jag tycker om choklad, jag tycker om glass och idag ska jag på födelsedagskalas så då ska jag äta tårta. Därför att det är gott och för att jag vill. Däremot är jag inte särskilt förtjust i varken smågodis eller chips, har aldrig riktigt fattat grejen. Därför låter jag bli det. Vill jag äta det gör jag det.

Sen finns perioder då jag är strikt. När målen i våras var att deffa höll jag diet. Men även det var ju för att jag ville det. För att jag ville testa, se hur långt jag kommit. Insåg att jag blev för liten och därför satte målet att gå upp nu under vintern. Fortfarande springer jag, men jag äter desto mer. Ser till att fylla på med den energin jag gör av med, och så lite till utöver det. Och tänk så härligt det är, äta är ju gott och när jag tränar så mycket som jag gör är förbränningen ständigt hög och jag kan äta nästan hur mycket som helst.

Jag önskar folk kunde vända på det, tänka tvärtom. Om det nu ska handla om vikten kunde väl de som känner att "oj, jag har ätit alldeles för mycket, nu måste jag stå och svettas och slita och träna bort det" istället få tänka att "nu ska jag ge mig ut på den där sköna morgonpromenaden eller spinningpasset och med vilket gott samvete jag ska njuta av min mat sen!"

Livet är härligt. Vi bör njuta av det och ta vara på det. Det är för kort för att låta sig styras av krav, ångest och måsten. Man kan äta allt, men inte alltid och inte hur mycket som helst. Känn efter hur du mår av det du äter. Se till att njuta av det du äter. Förbjud ingen mat. Det resulterar bara i att du bygger upp ett enormt sug av det och tillslut inte kan motstå det. Bättre att äta en chokladbit då och då, än att trycka i sig hela kakan vid ett tillfälle och garanterat få ångest av det.

Och träning är härligt. Det finns nåt för alla, så våga prova! :-D

Good Luck fellows ;)