..benpass gick bra. Jag vill för alla pris bygga ett par ben, så jag får inte gnälla, inte mesa. Jag måste framkalla smärta. Sån där smärta som är så fruktansvärt skön just för att man vet att den går över. Och jag har övervunnit min rädsla för benpressen. Och för att ta i. Huvudet gjorde inget ont alls. Därför var det bara att köra. Vilket jag gjorde med. Svetten rann som aldrig förr, jag lovar, jag har nog aldrig svettats så mycket, jag var helt blöt. Och det fick även Mr S känna på. Flera stora svettiga kramar fick han. Det är han värd ;-P

Sen kom jag hem, trött så in i helsike. Duschade och åt, men sen var jag tvungar att gå och dö på sängen i närmare en timme. Det fanns inte en uns med energi kvar. (finns det nåt som heter uns? hur som helst, nu gör det) Väl på fötter igen blev det ett djupt dyk i kaffebryggaren med sällskap av min vän Catrine. Två maskiner träningskläder blev rena också. Dock aldrig torra, eftersom jag glömde starta både torktumlaren och torkrummet. Bra jobbat.

Så har jag fått en snygg manikyr, som självklart lika snabbt förstördes i kanterna av min oförsiktighet. Håret har blivit tvättat och fått en inpackning, plattat och någolunda fixat. Peeling av både kroppen och ansiktet, skönt, men helsike så blek jag är. Det finns inte en tillstymmelse (var kommer alla ord ifrån?) av solbränna kvar på min hud, jag ser ut som ett vandrande spöke.

Hur som helst har jag haft en bra dag. Men nu tycker jag den kunde ta slut. Icke.

Nu börjar kvällen. Middag med familjen. Jag älskar dem. Klart jag vill träffa dem. Och det ska bli jättemysigt. Men jag är trött. Och jag känner mig inte på humör för att bege mig till stan. Jag önskar vi skulle äta hemma. Restauranger i all ära, och säkert blir det väldigt trevligt när vi väl är där, men just nu vill jag bara inte. Jag vill egentligen ingenstans. Jag är skittrött. Och har ont i magen. Och kanske lite i huvudet. Kanske i halsen med? Säkert nån mer stans, lungorna? Hjärtat? Det är intressant så många ställen man kan få ont på om man bara känner efter.

Smärta är bara en känsla. Den går att tänka bort.

Det är sant, och ett av mina viktigaste påminnelser på gymmet. Men smärta går också att tänka fram. Till exempel när man vill vara jätte jätte dödssjuk och nog bara måste stanna hemma...