..tacksam.

För allt jag har. Det finns inget ord som beskriver det bättre.

Och det känns bra nu. Det behövs så lite. Jag är tacksam för min mamma, som är det bästa jag vet. Som jag spenderat min dag hos. I all enkelhet, men ändå så värdefullt. En tur till affären, en promenad, en kopp kaffe och givande samtal, en lunch och en tupplur på soffan. Det är så enkla saker, som ger så mycket. Som fyller mig med lycka och med en harmoni jag sällan finner hemma.

Sen en tur till gymmet som jag är så tacksam att jag hittat, blivit så välkomnad i. För människorna jag fann där, för guldkornet som när jag är där, finns för bara mig. Som ger allt och har så mycket insikt i saker jag inte trodde någon förstod. Som förstår det jag inte ens berättar. Så tacksam för att få ha dem jag tycker om omkring mig.

Och så är jag tacksam för det jag kommit på att jag vill göra. Tacksam mot han som väckte idéen i mitt huvud och tror på mig och för dem som varit så positiva till det när jag nämnt det.

Idag skulle jag träna rygg, men fick på det även ett par set baksida ben. Om det var planerat eller om det var ett straff för de fula grodor jag hade i min mun vet jag inte, men aj aj, och haha. Jag hatade det och jag älskade det. Så är det alltid under mina pass med Mr S. När han kommer så älskar jag honom. För att han kommer för min skull, tar sin tid och sin energi och lägger den på mig. Sen under passet, sådär en bit in så hatar jag honom litegrann. Det är bara litegrann, men det är ändå obligatoriskt. Jag tror att det är när jag tänker och tänker så allt ska bli rätt men ändå får höra att jag är ofokuserad. Då blir jag förbannad och en liten dos av hat flyger i mig. Men det vänds alltid till min fördel, för nånstans där hittar jag det fokus jag ska ha. Sen vänder det igen, när jag känner den smärtan som är så underbar, precis där det ska kännas. Och jag inser att jag är på väg nånstans. Då älskar jag honom igen, även om jag inte uttrycker det.
Egentligen förstår jag inte hur han orkar. Att ha ett sånt total fokus och engagemang. Han är verkligen ett guldkorn.

Och imorn ska vi köra igen. Ben skulle jag vilja säga, men jag gör jag det inte, för jag vet ju inte. Är jag alltför säker på att jag ska köra ben så hittar han bara på nåt annat. Så, det enda jag vet är att vi ska köra klockan åtta. Och att jag ska äta riskakor innan. Riskakor som jag hatar. Men, nu är det så. Tugga och svälj. Och sen är vi tacksamma ;)