Nu kör vi.

Hade Elin här på frukostdejt imorse och fick klorna klippta på den bångstyriga Rasmus.

Har gått två morgonpromenader. En där jag inte kom säskilt långt. Närmare bestämt några hundra meter, sedan hände något som var bland det hemskaste jag varit med om.

Jag trodde helt allvarligt att jag bevittnade en annan människas död. Helt ofattbart. En man cyklade omkull. Och inte bara cyklade omkull, det var i en brant nedförsbacke han kom fygande och han voltade otaliga gånger innan han tillslut landade mitt på ansiktet. Jag sprang fram så fort jag kunde, och möttes av en fruktansvärd syn. Jag trodde han var borta. Det fanns inget liv i blicken, som bara stirrade rakt fram, huvudet i en position jag inte trodde var möjlig, tänderna utanför munnen och kroppen virad runt cykelstyret. I ren panik fick jag tag i hjälp som ringde ambulans. Mannen var inte död, dock ordentligt alkoholpåverkad, vilket förmodligen var bidragande orsak till det livlösa utseendet. Jag tackade gud oräkneliga gånger.

Efter det gick jag hem igen, skakis i hela mig. Men så fick jag ett sms från min vän Catrine som undrade om jag ville ta en promenad, och det ville jag ju. Så vi gick en sväng tillsammans.

Nu har jag druckit kaffe och ätit lunch, som för enkelhetens och inspirationsbristensskull bestod av precis samma sak som frukosten. Havrepannkaka med kvarg, kalkon och ägg. Till frukosten en apelsin, denna gång en morot. Det var ingen njuta av att äta-måltid. Det var bara en äta för jag behöver näring-måltid. Nu väntar nämligen gymmet och ett tungt benpass. Morgonens händelser distraherade mig, men nu har jag läst lite träningsbloggar och kollat på peppande bilder och känner att motivationen för ett grymt pass är på topp.

Så, vad gör vi? Nu kör vi.