,..någonstans och jag fattar inte hur allt blev som det blev. Det äter upp mig inifrån. Jag var vaken mer eller mindre konstant i flera dygn, jag försökte koncentrera mig på annat, på nya saker, för att inte tänka. Sen kom kraftlösheten ifatt och slog omkull mig, så sov jag i nästan två dygn. Därefter började jag höra mina tankar igen, mina känslor. Och nu lämnar dem mig inte. Nu gnager dem sönder mig och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag var så lycklig, så förbannat lycklig. Så tillfreds. Och jag ville vara hemma. Jag ville stanna hemma. Jag ville ha mitt hem. Nu tvingas jag hålla mig borta av fel anledning och det blir inte bra. Jag trivs inte. Jag glömmer och andas och jag ler ett leende som inte är mitt. Jag känner mig falsk, inte alls som mig själv och allt jag vill är hem, hem till mitt eget hem, till min lugn och ro, till mitt slott, som var det finaste jag hade, som jag lagt min själ i att skapa, för mig.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, eller var jag ska ta vägen. Jag vill verkligen bara hem. Och just nu har jag inte ens något hem.

Jag orkar inte mer. Orkar gör man mer än man tror. Jag vill inte.