,..att tänka både en och två gånger innan jag litar på en ny människa igen. Jag vill gärna lita på folk, tills de bevisar motsatsen. Så har jag alltid varit och tycker om att vara.

Jag är tillbaka i stan och vill ha tillbaka mitt hem. Jag har gjort allt jag kunnat, funderat på alla lösningar jag kommit på, för att det inte skulle behöva bli såhär, men planerna ändrades, och nu behöver jag min lägenhet tillbaka. Jag får den inte. Någon annan bor där och tänker välja att inte ta hänsyn till de avtal vi gjort, både muntligt och skriftligt, om uppsägningstid. Kanske har jag inte lagen på min sida, det återstår att se, men var är moralen? Jag förstår inte. Varken hur man kan eller vill handla på det sättet. Jag skulle aldrig någonsin vilja bo i någon annans hem, om jag visste att den personen ville bo där själv.

Inte ens han som var min vän står vid min sida. Visst förstår jag att blod är tjockare än vatten, men med orden "du har ju faktiskt bara dålig planering, du kan väl bo någon annanstans.." var det som att sätta kniven i ryggen på mig. Ordagrannt.

Jag fortsätter lära mig, att alla är vi olika. Det som är rätt och fel för mig, är inte rätt och fel för alla.

Men vad tusan jag ska göra nu vet jag inte, det känns som det inte spelar någon roll. Jag litade på dem. Litade på dem så mycket att jag gav dem nyckeln till mitt slott. Mitt slott som i nuläget inte alls ser ut som ett slott, jag vill inte ens vara där inne, jag känner inte igen mig. Men det är ändå mitt hem, som jag skapat, med omtanke, med omsorg och med så mycket kärlek. Med min egen kreativitet. Nu är det bara en enda röra. Alltihop. Och jag kan inget göra, mer än att iakta det hela från lägenheten mittemot.

Jag vill flytta hem. Jag vill ha tillbaka mitt hem. Mitt hem.