,..som kan beskriva hur det känns, men det jag finner mest lämpligt just nu är överväldigande.

Sen vet jag inte om jag har "korrekta" associationer till det ordets betydelse, men jag tycker det känns passande. Både positivt och negativt överväldigande.

Till att börja med vaknade jag 11.30. klockan jag ännu inte ställt om var dock bara 6.30. Jag ville sova mer, men då skulle dagen försvinna så jag klev upp. Sen fick jag veta att man skulle ställa tillbaka klockan en timme. Tidsomställningar, de är överväldigande.

Sen träffade jag Elin, det var mysigt och jättekul. Vi promenerade runt stångån och jag njöt av precis allt. Av luften, av ljuset, av färgerna, av alla träd, av vattnet, av dofterna, ljuden. Det var överväldigande, men på ett positivt sätt.

Så åt vi mat och jag blev fettboostad för en vecka framöver. Elin kör LCHF ;) Sen var jag i slottet. Mitt slott. Mitt älskade älskade slott. Det var också överväldigande. På ett förvirrande sätt. Jag skulle hämta några saker. Post och min cykelnyckel, men den hittade jag inte. Så tog jag lite kläder i en påse, men jag kunde riktigt inte tänka. Det är konstigt att vara hemma hos sig själv, när det plötsligt är någon annans hem.

Nu är jag tillbaka hos mamma. Jag har kollat i mina väskor, i min garderob och lådor. Fått en översikt över vad jag har. Jag har alldeles för mycket. Man behöver inte så mycket. Jag behöver inte så mycket. Jag skulle kunna sälja det. Om jag bara orkade. Ge bort det kräver mindre energi.

Så har jag kollat på mig själv också. Jag har gått och blivit en mjukis. Kanske en tjockis, men jag har inte gått upp nåt nämnvärt i vikt, så förmodligen inte. Men mjuk. Magen är som en deg. Men jag gillar mig själv ändå. Jag har gillat mig själv bättre, men aldrig så mycket, när jag samtidigt känt mig så ur form. Det är en annan känsla.

Imorgon ska jag träna. Inte för att jag känner att jag måste, men för att jag vill. Jag längtar. Jag vill fortfarande bli stor och stark. Men jag känner att jag inte kan gå tillbaka i exakt de fotspår jag gick i innan. Jag måste ha ett liv även vid sidan om. Jag vill inte känna att jag saknar något, jag vill inte känna all den stress jag gjorde, känslan av att inte hinna med, att inte räcka till. Jag vill ge träningen den tid och energi den kräver, men även utanför träningen måste jag ha ett liv. Någonting meningsfullt. Som idag. Vi gjorde ingenting och allting. Men precis bara det vi kände för. Det låter kanske inte meningsfullt, men för mig är det det. Meningsfullt, för att jag känner mig närvarande. Lugn och tillfreds. Jag tar in det jag gör, just i stunden. Jag oroade mig inte, för någonting alls. Och det var skönt. Värt alla pengar i världen, och just därför, otroligt meningsfullt.