,..borjar kalla. Jag kanner det mer och mer. Jag marker det i mitt satt att tanka, mitt satt att handla, mitt satt att resonera och mitt satt att agera. Men det ar inte fel. Det ar bra. Jag skulle kunna stanna i manader, men det skule formodligen inte ge mig mer. Jag har fatt massor ut av denna resa, men den ska snart lida mot sitt slut. Nagonting annat vantar pa mig.

Nu ska jag ta vara pa varje dag, varje stund. Men inte pa ett kravfyllt satt, utan bara sadar lagom halsosamt. Chile finns kvar, hela sydamerika finns kvar. Och jag kommer att komma tillbaka. Det finns mycket mer jag vill se, upptacka och gora, men man maste inte gora allting pa samma gang, i samma resa. Jag tror aldrig jag skulle kunna kanna mig fardig med denna varldsdel, fardig i den bemarkelse att jag skulle kanna att nu vill jag inte aka hit igen.

Denna resa var aldrig planerad att bli sarskilt lang. Den blev dubbelt sa lang som det fran borjan var tankt och det ar jag mycket tacksam over, men dar tar det slut, for denna gang.