..att orden som kommer ur vara munnar inte ar av samma sprak. Vi kan dela annat.

Igar var jag nanstans som var valdigt vackert. Ett stort stort hus med fonster fran golv till tak och stora konstverk som prydde vaggarna. En tradgard sa stor att jag gick vilse. Ett piano dar fyra hander spelade samtidigt och en brasa som levde ett eget liv. Jag forstod inte mycket av deras samtal. Chilenares spanska gar i 220. Och det ar inget skamt. Det finns ingan mojlighet att urskilja ord, det ar bara ett anda langt virr av ljud tills dem blir tysta och nasta person oppnar munnen. Eller sa pratar dem allihop samtidigt. Och jag forsoker sa gott jag kan, men det ar som att ha lektioner i skolan, man orkar koncentrera sig en stund, sen maste man ta en rast.

Idag ar det Chiles nationaldag. Jag har inte sovit ett dugg i natt sa jag ar ganska trott. Jag har frusit och mitt huvud har fyllts av tankar och bilder om det som varit, det som ska komma och allt annat som inte ar har och nu. Men nu ar jag pa vag ut, jag vet inte riktigt var jag ska, jag ar ganska vilsen, men det ar lite av hela charmen.

Jag har egentligen inget att beratta. Jag vill visa bilder, men jag kan inte, sa da ar det inget kul. Ord ar bara ord, och dem kan aldrig ge en rattvis bild.

Ja, hur som helst, jag lever.