.

,..att tänka, när manicken som ska sköta det vägrar att fungera. Eller när den låter sig styras av annat, känslor. Jag kan lätt lura mig själv. Kan jag lura dig också? 

.

Jag kan intala mig själv en massa saker. Övertygar jag dig?

Jag kan tro så starkt, att min tro blir min sanning. Tror du mig?

Så kan jag bry mig så lite, eller så mycket, att det inte spelar någon roll. Jag formulerar mina känslor i ord, men samtidigt som dem kommer ur munnen på mig inser jag att dem inte är känslor. Dem är bara tankar. Jag kan skilja på dem, men jag kan inte separera dem. Jag inser samtidigt som jag skriver nu, och visste det redan innan, att jag enbart snurrar in mig värre i mig själv, bara genom att uttrycka mig. Och jag vet att det glädjer någon. Skadeglädje. Den kommer alltid att finnas. Men jag skiter i det. Bjuder på det.

Alla faller ibland. Ingen är stark jämt. Inte jag heller. Och att sparka på den som fallit gör väl ingenting värre, den ligger ju redan. Ligger jag? 

.