Visst fasen överlevde jag,..

.

,..trots att jag nästan börjat planera min begravning på vägen dit. 

.

5+4+3+2+1, totalt 15 ggr, sprang vi uppför backen. Jag sket i att varken tänka eller känna efter, bara springa, det gick bra. Och det var kul! Förmodligen till största del sällskapets förtjänst, men faktiskt var det riktigt jätteroligt. 

.

På vägen hem kände jag i hela mig hur mycket jag saknat löpningen. Att få springa riktigt snabbt så benen bara vill vika sig, känna blodsmak i käften och vara så anfådd att man knappt får luft. Jag älskar känslan och jag har saknat den så mycket att jag nästan blir arg på mig själv för att jag låtit mig förbjudas något jag tycker så mycket om.

.

Det ska det bli ändring på. Jag växer kanske dåligt om jag springer, men i så fall skiter jag väl i att växa. Jag vill bo i en kropp jag mår bra i, det är det viktigaste för mig nu. 

.

.

.

Faktiskt gav mig löpningen så mycket energi, att istället för att cykla direkt hem som jag tänkt, stannade jag på gymmet för ett pass mage, följt av rörelseträning och lång streching. Sedan cyklade jag vidare, tog en lång dusch när jag kom hem och skrubbade hela mig med kokospeeling. 

.

Kroppen mår bra, själen mår bra, och hjärtat ler en aning mer än vanligt :) Nu ska här bli fredagsmys :)

.

Synd om dig som aldrig kan bestämma va du vill.

Låter riktigt härligt och självklart ska du göra det du känner för och mår bra av, för det är väl det som är hela poängen - att njuta av livet! Och du förresten, välkommen hem och tillbaka till gymmet? :-)

Tack Camilla. Jag tänkte ta mig ner imorgon, för ett,.. ehhm,.. benpass.. Om jag nu har några ben att träna imorgon. Hur som helst är det i princip mitt enda alternativ tills dumarmen blivit klok igen. :-/

Och "Anonym", det är inte ett dugg synd om mig. Variation skapar utveckling och av alla vägar jag väljer lär jag mig nya saker. Vad jag vill och vad jag inte vill. Dessutom kan man ju aldrig veta förrän man provat ;)