,..har egentligen ingenting med att göra att jag inte har något att skriva om. Jag har hela huvudet fullt med tankar, med idéer, med kreativitet som bubblar, med saker jag skulle vilja berätta. Men det passar sig inte alla gånger, att offentliggöra allt. Det är inte alltid ett klokt drag, och tro det eller ej, men ibland lyckas även jag tänka före jag handlar.

Just nu är jag dock mest trött på alltihop. Trött på mig själv och på det som är omkring. Trött, men liksom för trött för att sova. Jag vill inte sova, kan inte sova. Sitter uppe med ögonen i kors.

Jag var så lugn, så tillfreds, tills jag tvingades ta beslut, som jag inte alls ville ta. Nu undrar jag om det blev rätt, eller om det blev väldigt fel, på grund av att dem baserades på min rädsla, som överföll mig för att allt gick så snabbt.

Kanske får jag aldrig veta det, och kanske är det därför mycket dumt att reflektera över, men en del saker kommer till oss, en gång i livet, och tar vi inte vara på chansen, får vi den kanske aldrig igen. Har jag fel? Kommer det en ny? Och sen då? En ny igen? Kan det fungera så? Jag vågar inte tro det.

Nu är jag här, du är någon annanstans, jag har mitt liv, mitt hem, min vardag. Det jag saknade. Det jag tycker om och kände var fullt tillräckligt. Tills även det började svaja. Tills jag blev utkastad ur min egen tillvaro, ja, det är så det känns. Tills den säkerhet och trygghet jag trodde mig funnit, visade sig vara precis lika osäker som då. Vad klamrar jag mig då fast vid här?

Jag måste stå på mina egna ben, det är det enda jag inser. Måste vara oberoende, så som jag tyckt jag varit, trodde jag var. Det är egentligen tråkigt, för ju mer fristående jag känner mig, desto mindre anledning finner jag att blanda in någon mer. Varför ska jag göra det, när jag klarar mig så bra ändå?

Det blir bara en enda röra, när jag försöker formulera det jag knappt förmår att uttrycka för mig själv. Därför håller jag hellre tyst. Och därför blir det stundvis tomt här. Men det betyder inte att det står still i huvudet.