,..hoppas jag att lära mig sitta still när jag äter. Dock är det framsteg bara det att jag sitter. Annars är det minst lika ofta jag står upp, och inte bara står, mina mål intas tyvärr lite här och var, ofta medan jag cyklar, från det ena jobbet till det andra, eller mellan jobb och träning,.. Dock är jag bättre på det nu och varit det sedan ett tag. Och bättre ska jag bli, 2012 är mitt må bra-år.

Lilla E bangade vårt pass idag. Inte okej. I alla fall inte när jag planerat min dag efter att passa hennes tider. Då var det tur att jag skulle träna ensam och kunde slänga om mina tider utan framförhållning. Det är lättare att vara flexibel när man bara har sig själv att ta hänsyn till. Men det är inte enbart positivt, för det bäddar också för en störra möjlighet att känna efter, och känner man efter för mycket är risken stor att man inte riktigt vet vad man känner. Är jag övertrött? Borde jag vila? Eller är jag bara lat och ska ta mig i kragen? Kan jag göra ett bra pass?  Ska jag lägga om muskelgrupperna? Köra något annat? Gör det ett "braont" eller gör det ont?

Det är inte alltid bra att känna efter. Då är det mycket bättre och lättare när man är två, har gjort en plan och sedan bara följer den. Eller åtminstone kan diskutera dagsformen och tankarna med någon.

Det blev en promenad till stan med ett annat E, ett möte om något ointressant och sen en kaffe innan gymmet. Sedan körde jag axlar och det gick mycket bättre än förra veckan. Jag både lyfte och pressade upp mina hantlar själv, med större säkerhet och stabilare rörelse. Det kändes bra och gjorde inte ont någonstans.

Så, nu äter jag och har bett en bordsbön om att alltihop ska lägga sig på axlarna. Jag vill gärna ha ett par stora axlar. Typ jättestora. Tack.

Mycket gammal bild, på en inte särskilt gammal jag, men med INGA som helst axlar!?! :-O hahahaa, åh kära tid. Aldrig mer, snälla!