,..mästare i chins än på ett tag, men jag kämpar vidare. Jag lyckas ju med ett par iaf.. ;)

Jag var nere och körde mitt på dagen idag, kl 12.30 närmare bestämt. Trodde knappt det skulle vara en kotte där, men se det var det minsann. Så många att ett sällskap med herrar försökte stjäla latsdraget från mig för att köra tricepspress. Men icke. Jag plockade lurarna ur öronen och bad dem vänligt men bestämt att välja en annan krok att hänga sitt handtag på. Jag hade ju faktiskt både min shake stående bredvid och lagt mina remmar på sitsen, hur mycket mer tydlig kan man vara? Och dessutom, även om det inte är upp till mig att avgöra, så finner sig den platsen inte särskilt lämplig till det dem skulle köra, så jag såg det som lite av en god gärning att köra bort dem.

Passet gick bra. Jag ansträngde mig hårt för att koncentrera mig på allt det han brukar påpeka. Försöker minnas, men helst utan att tänka, försöker känna. Klart det blir annorlunda, när man kört tillsammans med någon, varenda pass, och plötsligt är ensam. Men jag gör mitt bästa och jag lär mig. Inte samma saker förmodligen, men andra saker. Att inte låta mig skrämmas av siffrorna på vikterna. Med inställningen att det är papper, så blir det papper. Ibland väldigt tunga högar, med väldigt många papper, men det är inte bly och det är inte omöjligt att lyfta dem.

Dessutom har jag lärt mig, att man inte kan hänga upp hela sin tillvaro på en annan människa. Det är dels inte rättvist mot den personen, men heller inte mot sig själv. Man kan inte lita på att en relation varar föralltid, eller inte ens så länge man önskar den skulle. Plötsligt en dag förändras något, eller kanske alltihop. Vad gör man då?