,..så kommer dem bara. Från ingenstans. Snabbt. Snabbare än att jag hänger med. Vad ska vi kalla dem? Svackorna?

Känslorna som överfaller, som talar i mun på varandra, som förvirrar och förvränger. Som får all min harmoni, min glädje och lycka, som jag kan ha känt bara sekunderna innan att vara som bortblåst.

Nu är jag säkert bara otroligt himla övertrött. Ögonen rycker och jag tycker mig se saker i ögonvråerna som inte existerar. Hallucinerar jag?

Passet fungerade. Började bra, gick skit på mitten, men sen bättre igen. Men efter passet, då ville jag plötsligt ingenting. När jag kom utanför dörrarna undrade jag hur jag ens skulle ta mig hem, det fanns ingen kraft kvar. Hem kom jag, men väl hemma ville jag bara dö. Inte duscha, inte äta, inte packa upp några väskor eller förbereda inför en morgondag. Jag ville inte och jag orkade inte.

Faktiskt vill jag inte nu heller, men jag är inte den som gräver ner mig. Inte så länge i alla fall. Säkert känns allt bättre imorgon, när jag ska spendera hela dagen på sånt som jag gillar, när jag förhoppningsvis fått sova, fått möjlighet att återhämta mig. Men just nu, så vill jag verkligen ingenting.