.

,..på insidan. Förvirrade tankar ihop med blandade känslor. Frågor som kommit upp om och om igen, som känns mer och mer påtagliga. Jag har inte svar på allt. Det brukar vara okej. För mig är det okej. Jag planerar inte hela framtid.

.

Det gäller inte allt. Jag har en strukturerad vardag. Jag vet precis när jag ska vakna, vad jag ska äta och när jag ska äta det. Jag vet när jag ska träna och vad jag ska köra. Jag vet inte alltid hur mitt pass ska se ut, men tränar jag ensam så finns där en plan, ett upplägg. Jag vet vad jag ska göra när jag kommer hem, jag vet vad jag ska göra imorgon. Det är sällan mina dagar innehåller en lucka. Ens en paus. Om jag inte planerar in den. 

.

Jag saknar utrymme för spontanitet. För att kunna vara flexibel och impulsiv. Jag saknar att kunna göra det som faller mig in. Jag låter mig inte få impulser i min vardag, för jag vet att jag inte tillåter dem ändå. Jag kväver ibland en funktion, en lust. 

.

Oftast trivs jag med mina scheman. Jag trivs med att veta. Men det gäller min närmsta framtid. Jag vill inte planera långt i förväg. Jag behöver inte massa saker att "se fram emot". Jag lever hellre här och nu. Jag behöver inte ens alltid ett mål, för mig är det viktigare att finna glädje och tillfredsställelse i det jag gör just för stunden. 

.

Jag vet inte var allt kommer ifrån och jag vet inte varför det kommer just nu, men jag har funderingar över hela min tillvaro. Och jag inser samtidigt som jag skriver det att det är meningslöst att ens försöka formulera det i ord, här, eftersom jag knappt vet själv vad det är jag vill få fram. 

.

Jag skiter i det. Låter bli. Jag skiter kanske i alltihop. Eller inte.

.

Och det finns fler anledningar till att jag inte planerar vad som ska komma "sen". Jag tror nämligen inte att "sen" nånsin kommer. Åtminstone inte med mig inräknad.

.