.

,..är jag där. På min första platå. Mitt första mål. Viktmål. Den där omöjliga gränsen att uppnå, att överstiga. Tjingeling pang bom, imorse när jag ställde mig på vågen var jag mitt tyngsta jag någonsin. Bredvid en spegelbild jag fortfarande kan komma överens med.

.

.

Ändå fanns ingen glädje. Ingen lust, ingen vilja. Jag ville faktiskt ingenting. Inte ens vara vaken. jag var på ett riktigt jäkla skithumör. Ledig och ville inte planera någonting. Skulle få hjälp med träningen, men ville inte ens bestämma en tid. Jag ville inte ens träna.

Helt slut och trött på precis allt. 

.

Jag ville dricka kaffe, piggna till. Skärpa mig. Men ingenting funkade. Passet gick ändå bra. I alla fall enligt måtten "kör tills du spyr". Det var nämligen så det blev. Så tog i gjorde jag och jag gjorde mitt bästa. Det var bara min inre glädje som saknades. Jag är en aning tom.

.

Jag mår bättre nu och förhoppningsvis snart bättre ändå. Jag ska träffa E ikväll och vi har aldrig tråkigt tillsammans. Vi ska grilla och äta en massa goda saker. Förmodligen är det precis vad jag behöver, tänka på annat, göra annat, få ett break. Veckorna har gått i ett, med jobb, träning, jobb, träning. Ett enda hjul som bara har snurrat. Ny energi och ny fokus i varenda pass, som jag fått plocka ur något förråd jag glömt att fylla på igen.

.

Jag är inte alltid på topp. Men jag kommer igen.

.