.

,..lovade jag mig själv att aldrig göra ett inlägg för att jag borde. Jag skulle ljuga om jag sa att jag hållt det, eftersom den under mina resperioder varit mitt sätt att ge livstecken. Men det är sällan jag skriver om jag inte vill det, därav tystnaden som varit nu. Jag har inte velat skriva, så då har jag låtit bli. 

.

Förra veckan var minst sagd jobbig. Inte enbart, det vore orättvist att påstå, men på vissa plan oerhört. Jag gjorde stundvis försök i att uttrycka mig i ord, men i respekt och för att inte trampa någon annan på tårna bestämde jag mig för att lämna det oskrivet.

.

Det som varit har varit, vi kan inte ändra i det förflutna. Inte sudda och skriva om vår historia. Däremot kan vi lära oss av våra erfarenheter. Jag måste göra det. Jag har ett hopp om mänskligheten som ibland är större än vad som är nyttigt för mitt eget bästa. Vissa kallar det blåögdhet och förmodligen ligger det något i det, även om jag inte vill beskriva mig själv så. Jag har snarare resonerat att jag tror det finns något gott i alla människor, men att en del bara inte riktigt kan marknadsföra det.

.

Jag lät bli att träna både i torsdags och fredags. Två vilodagar samma vecka, det händer liksom inte hos mig. Men jo. För jag ville inte. Jag gjorde allting tvärtom. Sa ja tack till det jag annars säger nej. Sa nej till det jag brukar nicka åt. Och det var bra. Det var jättebra. 

.

Sedan ändrade jag en del. Den första och kanske största skillnaden är att jag tränat ensam. Under 6 veckor har jag inte gjort det, jag har fått hjälp. Bra hjälp, men hjälp som gjort att jag inte tänkt själv. Det var poängen, men att helt tillita sig på någon annan för med sig både gott och ont. Väl ensam kan benen kännas ostadiga och vingliga och att återskapa samma pass, med samma känsla känns omöjligt. Men jag har inte försökt det, inte denna gång. Jag har kört mina pass. Med nytt tankesätt och ny känsla. Ny avsikt och nya mål.

.

Och det känns bra. Jag kommer inte ta mig dit jag skulle, men det strävar jag inte efter. Jag kommer ta mig dit jag ska.