,..gick åt skogen. Jag hade varit vaken för länge, vilket gjort mig alldeles för hungrig. Axlarna var trötta och dessutom lät jag tankar och känslor distrahera mig. Totalt mitt eget fel och totalt jättedumt. Men, inte kan man vara på topp jämt sägs det.. :-/

.

Sen for jag till US och träffade en kvinna som inte gjorde mig klokare än jag var innan. Hon frågade om jag tränade mycket. Och vad jag vägde och hur lång jag var. Sen undrade hon hur mycket jag åt och när jag svarade såg hon alldeles förskräckt ut. Då bad hon att få kolla min ämnesomsättning också. Så, några undersökningar och tre rör med blod senare fann hon sig färdig och berättade att jag skulle få vänta på min dödsdom i 2-3 veckor. 300kr betalade jag och inte en enda kanyl fick jag. Jag blev mycket besviken.

.

Sen tyckte jag att jag skulle åka till stan och köpa mig nåt fint, men jag blev så trött att jag åkte hem istället. Bäddade ner mig fullt påklädd och med två täcken och ville helst ligga kvar till imorgon, men med vetskapen om att jag bara skulle må sämre av det tog jag mig i kragen, klev upp och satte på kaffe istället. Kaffe är bra skit. :)

.

Så småningom tog jag mig tillbaka till stan, men nåt shoppande blev det aldrig. Istället en lång pratstund med lilla E, en sväng på Ica och sen kvällsmat i hennes nya lya. Till den som inte testat att koka blomkål i micron kan jag avråda det.

.

Nu är jag trött och en liten aning deprimerad. Egentligen inte, mest bara tror jag att jag är det. Jag vill kanske ha nåt att gnälla på bara. Tycka synd om mig själv litegrann, bara för att ingen annan gör det. Jag ska ha vilodag imorgon, det gör mig inte gladare. Jag ska visserligen springa blodomloppet, men det räknas inte. Jag räknar det inte i alla fall. Jag ska nog bädda ner mig igen, så jag håller tyst.

.